Att se den klara sanningen är inte alltid så lätt genom samtidens dimmiga slöja.
När det inom välfärden talas om att konkurrens är en bra drivkraft för att både öka effektiviteten och kvaliteten måste man när det kommer till skolans värld höja inte bara ett varningens finger utan flera.
Den som kritiserar dagens skolsystem där marknadskrafterna har en långtgående påverkan på hur skolans resurser fördelas, möts ofta av argumentet att konkurrens alltid leder till att man uppnår de mål man har satt upp, det vill säga både hög kvalitet och god effektivitet.
Men det är att göra det alldeles för enkelt för sig. Skolkvalitet låter sig nämligen inte mätas så enkelt, och med dagens system för finansiering med den så kallade skolpengen skapas drivkrafter mellan olika skolhuvudmän att dra till sig elever som är mer lättundervisade, läs lönsamma.
Och vad är det som säger att föräldrarnas val av skola är ett bra mått på hur väl en skola presterar? De grunder på vilka föräldrar fattar sina beslut behöver ju inte alls stämma överens med hur väl en skola fungerar och kan utveckla sina elever i praktiken.
Det är inte konkurrens mellan skolor som driver fram en bra kvalitet och en effektiv fördelning av skolans resurser. Snarare tvärtom. Dagens skolsystem leder till allt större skillnader och minskad likvärdighet.
Det som i stället behövs är en gemensam tanke inom skolsystemet, att man strävar mot samma mål, att utbilda nästa generation samhällsmedborgare till gagn för både den enskilde eleven och för samhället i stort. Vi behöver alltså dra åt samma håll, inte slita isär skolan med konkurrens.
Hur uppnår man då en bra skolmiljö? Först och främst behöver lärarkåren både ha förtroende och autonomi för att kunna utföra sitt arbete på bästa sätt. Det är genom kollegialitet och samarbete, både mellan lärare och mellan skolor, som man kan utveckla undervisningen så att den blir så bra som möjlig.
Därefter behöver hela finansieringssystemet ses över så att de elever som har störst behov också får mer resurser.
Tron på att skolor och olika skolhuvudmän ska konkurrera om de gemensamma resurserna är en återvändsgränd som inte leder någonstans.
Givetvis finns det alltid en begränsning av skolans resurser, men fördelningen av dessa måste ske på ett så ändamålsenligt sätt som möjligt, och i linje med skolans mål.
Och att generera vinst för aktiebolag kan aldrig vara det yttersta målet för skolan, men så kan det faktiskt vara i dagens svenska skola.
Dagens skolsystem med marknadsskola är ett haveri, men det kräver både kunskap och insikt för att se den klara sanningen genom samtidens dimmiga slöja.
Konkurrensen mellan skolor leder ej hem utan bort från likvärdigheten. Det är att svika vår tids skolgeneration när alla elever inte har en lika stor chans att förverkliga sina liv och drömmar.
