Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

När journalister ringer myndigheter eller kommuner är det allt oftare en kommunikatör, snarare än en tjänsteman eller sakkunnig, som svarar. Bild: Fredrik Sandberg/TT
När journalister ringer myndigheter eller kommuner är det allt oftare en kommunikatör, snarare än en tjänsteman eller sakkunnig, som svarar. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Naod Habtemichael: Kommunal och statlig kommunikation med oklar nytta

Med svällande kommunikationsbudgetar följer viktiga frågeställningar relaterade till den offentliga insynen.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Antalet kommunikatörer på statliga myndigheter har ökat kraftigt sedan 2006. Särskilt i förhållande till andra yrkeskategorier på myndigheterna. Det visar en ny rapport av forskarna Charlotta Eriksson och Anders Ivarsson Westerberg vid Expertgruppen för studier i offentlig ekonomi (ESO).

En av rapportens slutsatser är att myndigheternas arbete med att kommunicera och informera har gått från att anses vara stödverksamhet till kärnverksamhet.

I många fall är det bekymmersamt. Statliga myndigheter har visserligen en viktig uppgift i att sprida relevant information om sin verksamhet eller att säkra sin kompetensförsörjning. Men att flera kommunikationsenheter har vuxit osedvanligt snabbt – och att de saknar ett tydligt mervärde – tyder på att det behövs en större översyn och en problematisering av enheternas syfte och mål.

Gränsdragningsproblematiken på statlig nivå påminner också om de allt större åtaganden som kommuner och regioner tar på sig. I fjol genomförde Timbros nättidskrift Smedjan en kartläggning av de lokala kommunikationsbudgetarna runt om i landet.

I artikeln lyfter välfärdsforskaren Andreas Berghs fram att forskningsläget om vissa av kommunernas riktade kommunikationsinsatser är väldigt skral, men att de resultat som finns tillgängliga tyder på att effekten är försumbar eller mycket begränsad.

Kartläggningen visade också att det råder en stor variation bland de tillfrågade kommunerna i synen på de kommunikativa behoven. Vissa kommuner har budgetar och ambitioner som sträcker sig en bra bit från vad som kan anses vara ett kommunalt kärnuppdrag, som lokaltidningar eller podcasts.

Andra kommuner har en mer rimlig inställning till sina kommunikationsverksamheter och rättar mun efter matsäck. Det är kommunikation som sänder kommunfullmäktigesammanträden, tillhandahåller uppdaterade handlingar och andra uppgifter som anses vara nödvändiga.

Och varför skulle kommunikationsåtaganden behöva sträcka sig längre än det som är nödvändigt för medborgarna? Högtflygande strategier och projekt kan vid en första anblick verka imponerande. Men i praktiken innebär stora satsningar inom kommunikationsområdet att andra områden prioriteras ned. Det gäller såväl statliga som kommunala myndigheter.

Med svällande kommunikationsbudgetar följer också viktiga frågeställningar relaterade till den offentliga insynen. Flera vittnesmål pekar på att kommunikatörerna har försvårat arbetet för många journalister. Det sker främst genom att kommunikatörerna agerar som ett filter när journalister ringer och vill gå till botten med en fråga. I stället för att journalister får möjlighet att ställa frågor till ansvariga tjänstemän och sakkunniga, hänvisas många till kommunikationsexperterna.

Att myndigheter, kommuner och regioner informerar om sina verksamheter eller i rekryteringssyften är en sak. Men de resurser som går till varumärkeskampanjer, poddar eller ren opinionsbildning skulle göra betydligt bättre nytta på annat håll.