Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Hallands landshövding, Lena Sommestad, på det regionala stormötet om stranderosion och översvämningsrisker i Halland och Skåne, och som hölls i veckan i Malmö. Bild: Johan Nilsson/TT

Mattias Karlsson: Klimatmyndighet kan vara svaret på en ny verklighet

I takt med att klimatförändringarna blir allt mer påtagliga i Sverige bör också åtgärder för att skydda sig mot dem bli en nationell fråga. Så är det inte alltid i dag.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

För vissa kommuner i Skåne har det varit ett problem länge, stranderosionen. Successivt har havet tagit mer sandstrand än vad den ger. Särskilt drabbad är Ystads kommun och stranden vid badorten Löderup i det sydöstra hörnet av Skåne. Men problemen har spridit sig och är nu allt mer påtagliga för Skånes och Hallands kustkommuner. Framtiden för Sydsveriges sandstränder ser allt annat än ljus ut i takt med att havsnivån stiger.

För knappt två år sedan bildades ”Regional kustsamverkan i Skåne och Halland” med syfte att ta ett övergripande grepp om problemen med bland annat stranderosion och översvämningsrisker. Den regionala samverkan är något unik då den omfattar de två länsstyrelserna i Skåne och Halland, respektive läns alla kustkommuner samt de statliga myndigheterna Statens geotekniska institut, SGI, och Statens geologiska undersökning, SGU.

I veckan hölls ett andra stormöte inom den regionala kustsamverkan i Malmö. På plats fanns ett knapp 100-tal deltagare som fick en rapportering av hur långt man kommit i arbetet.

Ledarredaktionen var på plats under mötets andra dag och möttes då av kommunala företrädare från en skånsk kommun som var besvikna, det hade inte presenterats några konkreta förslag på finansiering av åtgärder för att möta hotet mot sandstränderna.

Den frustrationen speglar det faktum att problem med stranderosion i dag är ett enskilt ansvar, om det så handlar om en fastighetsägare eller en kommun.

Hallands landshövding Lena Sommestad deltog på mötet i Malmö och ledarredaktionen fick en intervju med henne om var man befinner sig i arbetet inom den regionala kustsamverkan.

Hur är det med finansieringen, har man inte kommit till den viktiga punkten i den regionala samverkan?

”Finansieringsfrågan är oerhört komplex. Det här är en fråga som måste utredas i grunden. Det handlar om: Vad bör staten göra? I vilka lägen är det staten som ska finansiera? I vilka lägen är det kommunerna eller enskilda fastighetsägare? Det här är väldigt svåra frågor. Det handlar också om politik, vad staten är beredd att gå in och stötta på just det här området. Det är ett väldigt viktigt arbete som pågår. Att man pekar ut riskområden är ett steg på vägen att komma närmare frågan om finansieringslösningar och stöd till kommunerna”, säger Lena Sommestad.

När det gäller risker för stranderosion så handlar det alltså om klimatförändringar?

”Det är det som gör att de här frågorna har förvärrats. Det började redan i början på 2000-talet, så länge har man i Ystad brottats med de här frågorna. Jag var själv minister när den här frågan först kom upp på nationell nivå. Då uppfattade man från Ystads sida att det här är en nationell fråga, att stränderna eroderar bort. Då fick Statens geotekniska institut sitt första uppdrag i frågan. Sedan dess har man jobbat med kunskapsuppbyggnad. Nu ligger de här förslagen att peka ut nationella riskområden, det arbetet gör Statens geotekniska institut nu. Så vi förväntar oss nu att man 2021 pekar ut de områden i Sverige som har särskilt stora risker. Sedan blir det en politisk fråga hur man ska stötta och hur ska man gå in.”

Det talas om att det i framtiden kan det bli väldigt stora summor för att göra klimat- anpassningsåtgärder. Är det en framtid vi får räkna med?

”Ja, det får vi räkna med. Redan i dag måste vi planera på ett annat sätt. I till exempel Halmstad planerar man för översvämningsytor, hur kan man hantera en översvämning? I all framåtsyftande planering är det här väldigt starkt närvarande. En viktig fråga som många ställer är hur starka skyddsåtgärder ska vi ta. Och där önskar många nationell vägledning. Det tycker även jag vore bra, det vill säga vilket klimatscenario ska vi räkna med. Ska vi ha tre meter över marken vid Nissan, eller vad ska vi räkna med? Det svåra är den befintliga bebyggelsen. Hur man ska hantera den.”

Här pratar man om planerad reträtt.

”Ja, planerad reträtt är en möjlighet. Eller att man på vissa håll behöver bygga en skyddsvall. Det är också saker som diskuteras i Halland. Kungsbacka diskuterar den typen av frågor. Helt klart kommer kostnaderna att bli stora men om man tar med detta i samhällsplaneringen tidigt och gör det här strategiskt och försöker att förstå naturen, vad är det som håller på att hända, så kan vi minska kostnaderna. Gör vi inte det får vi i stället akuta, stora samhällsskador i samband med katastrofer. Då kan kostnaderna bli ännu större.”

Det är två år sedan den regionala kustsamverkan startade. Är ni på rätt väg? Har ni kommit dit ni ville komma?

”Jag tycker att vi är på rätt väg. Men jag tycker att vi bör kunna landa i vad vi ska föra fram på nationell nivå. Vi behöver på flera områden ha färdigformulerade förslag. Vi behöver en bättre kartering, till exempel av Hallands kuster, så att vi får ökade kunskaper. Vi behöver ett tydligare regelverk som tar hänsyn till att de här processerna är i gång. Många upplever att lagstiftningen inte fungerar i de här situationerna.”

Avslutningsvis kommer Lena Sommestad med detta budskap:

”Man måste hitta ett långsiktigt sätt att hantera ett förändrat klimat. Men man måste också komma ihåg att väldigt många enskilda kommer att få ta kostnaderna för det här. Staten kommer inte att kunna ta allt.”

En slutsats av detta är att ansvarsfråga mellan stat och individ långt ifrån är avgjord.

Vi går helt ofrånkomligt mot en framtid där effekterna av klimatförändringarna kommer att bli allt mer dramatiska. Detta är något vi redan i dag måste förhålla oss till, både vad gäller vilka åtgärder som måste till för att skydda liv och egendom och hur dessa åtgärder sedan ska finansieras.

Detta är också en framtid som både Laholms och Halmstads kommuner måste räkna med. De långa sandstränderna i Skummeslöv och Mellbystrand ligger definitivt i farozonen när havsnivån stiger medan det för Halmstads del finns stora risker för översvämningar utmed Nissans flöde genom de centrala delarna av staden.

Frågan om hur stranderosionen och översvämningar ska bekämpas är fortfarande i sin linda. Men det går ändå att göra en slags framtidsspaning utifrån de förutsättningar som finns i dag. Vilka åtgärder är det som behöver genomföras, både förebyggande och akut, och hur ska dessa sedan finansieras? Detta är två frågeställningar som lär bli de viktiga att reda ut, och då framför allt på en nationell nivå.

Det går inte att i alla lägen ropa på staten så fort det uppstår ett lokalt eller enskilt problem, och kräva både åtgärder och pengar. Däremot är det fullt rimligt att utmaningar som är kopplade till klimatförändringarna lyfts upp till en nationell nivå för att där avgöras vilka åtgärder som kan genomföras och vad inte låter sig göras med tanke på att det blir för dyra insatser.

I många fall kan det bli fråga om omfattande åtgärder för att skydda fastigheter och egendom. Men motsatsen kommer också att bli aktuell, det vill säga så kallad planerad reträtt, att man helt enkelt överger de områden som är för utsatta när havsnivå stiger. För den enskilde kan en sådan reträtt innebära stora förluster, främst i att värdefulla fastigheter förlorar i värde. Då är det viktigt att det finns en nationell nivå som kan ta ett samlat grepp på hur klimatförändringarna ska hanteras.

Sverige är ett långt och avlångt land. De problem som södra Sverige tvingas möta i framtiden behöver inte var desamma för norra Sverige. Särskilt tydligt är detta i frågan om just stranderosion. I takt med en förväntad höjning av havsnivån kommer denna att ha olika påverkan i olika delar av landet. I det avseendet är det kanske rimligt att norra Sverige inte ska behöva ta notan för södra Sverige. Däremot kan norra Sverige drabbas av andra problem som är kopplade till klimatförändringar.

Det rimliga i det avseendet är att inrätta en ny myndighet som får uppdraget att samordna både åtgärder och finansiering av klimatanpassningar. En sådan myndighet skulle kort och gott kunna heta ”Klimatmyndigheten” och få ett nationellt uppdrag.

Det talades förvisso på stormötet om att Myndigheten för samhällsskydd och beredskap, MSB, kan få ett utökat uppdrag vad gäller till exempel stranderosion. Men det är inte bara landets sandstränder som hotas de framtida klimatförändringarna. Därför borde också allt som har med ett förändrat klimat att göra samlas i en och samma myndighet.

I takt med att verkligheten förändras måste också människan anpassa sig till de nya förutsättningarna. Detsamma gäller för det svenska samhället och dess olika funktioner.

En ny klimatmyndighet kan vara svaret på hur Sverige inom den närmaste framtiden ska förhålla sig till det förändrade klimat som förr eller senare blir verklighet även här.