Det är de mest omfattande protesterna under Xi Jinpings år vid makten. Gator i flera kinesiska städer har de senaste dagarna fyllts av demonstranter som uttrycker sitt missnöje med landets hårda corona-restriktioner. Det har skett i Shanghai, i Peking, i Wuhan. Och egentligen handlar protesterna om mer än PCR-test och lockdowns.
Protesterna har föranletts av de högsta smittotalen som uppmätts i Kina ända sedan pandemins början. Till skillnad från de flesta andra länder har Kinas restriktioner inte blivit slappare, trots att många av de smittade numera är symtomfria. Det spelar ingen roll – det blir lockdown ändå.
Samtidigt som de på tv:n ser matcher i fotbolls-VM med läktare fulla av supportrar utan munskydd, är kineserna tvingade att sitta i sina hem, i städer som förvandlas till tomma spökstäder när ingen tillåts gå ut (DN 27/11). Att resten av världen lämnat den typen av ofrihet i coronavirusets namn bakom sig är många kineser fullt medvetna om.
Slagorden som ropas är många. ”Inga snabbtest, vi behöver mat” och ”nej till lockdown, ja till frihet” är två exempel. Och även budskap av mer direkt regimkritisk karaktär förekommer: i Shanghai ska folkmassor ha skanderat ”Xi Jinping, avgå! Kommunistpartiet, avgå!” (SvD 27/11).
Att kravallpolisen går hårt emot demonstranterna förvånar inte. Inte heller att censuren på sociala medier är omfattande. Vissa demonstrerar genom att hålla upp tomma vita pappersark – en symbol för den kvästa yttrandefriheten.
Censuren gör det även svårt att få grepp om protesternas omfattning, enligt uppgifter ska protester ha förekommit på så många som 50 kinesiska universitet, men det är svårt att bekräfta säkert.
Bland det mest bedrägliga som ibland påstås om diktaturer, däribland Kina, är idén att folket inte längtar efter demokrati eller ens frihet. Som att kineserna var av ett helt annat slag än människor i väst. Det är en tanke som, om den får fäste, främst gynnar regimen – som därför är väldigt mån om att sprida den.
När frihetslängtan inte kan uttryckas öppet utan risk, kommer den inte att höras. Annat än i undantagsfall, när trycket på befolkningen blir alldeles för hårt. När det inte finns andra alternativ än att uttrycka missnöjet.
Det är vad vi ser just nu. Oavsett vad fortsättningen blir är det värt att komma ihåg att de senaste dagarnas protester i Kina handlar om något större än PCR-test och lockdowns – de handlar om kinesernas grundläggande längtan efter frihet.
