Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ebba Busch har sett sitt parti tappa väljarstöd, och nu befinner sig KD återigen nära fyraprocentsspärren. Bild: Fredrik Sandberg/TT
Ebba Busch har sett sitt parti tappa väljarstöd, och nu befinner sig KD återigen nära fyraprocentsspärren. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Joakim Broman: KD:s kräftgång större än Buschs bostadsaffär

Det är skillnad på väljare och medlemmar, och den tuffare profil som Kristdemokraterna presenterat utåt har inte alltid haft förankring i alla delar av organisationen.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

När KD-ledaren Ebba Busch inleder partiets riksting under fredagen är det återigen med ett medialt fokus på hennes bostadsaffär. Det har varit en tvist med flera kapitel – varav ett slutade med ett strafföreläggande om förtal, efter att Busch uttalat sig om brott hennes motparts juridiska ombud begått – och där motparten nu senast på ett märkligt sätt försökt överklaga en överenskommen förlikning.

I vilken mån affären påverkat partiets opinionssiffror är inte helt lätt att säga, men det är svårt att inte se den som åtminstone en beståndsdel i att förtroendet för Ebba Busch fallit från 35 procent hösten 2019 till 22 procent i september 2021.

Partiet noterar i de senaste mätningarna 4,3 procent, efter att ha legat stabilt mellan 6 och 7 procent större delen av mandatperioden. Den korta toppen våren 2019 då KD fick 11,7 procent känns avlägsen.

Bostadsaffären syns på ytan, men till största del är nog förklaringarna till KD:s kräftgång ändå politiska. Efter valet 2018 och den besvärliga regeringsbildningen var Kristdemokraterna tidigt ute i att förstå och utnyttja det nya politiska landskapet.

Det belönades av väljarna, och gav ett försprång gentemot M som fortsatte att våndas över alliansens sammanbrott. Många av de borgerliga sympatisörer som efterfrågade en strängare linje i såväl migrationsfrågor som inom brott och straff flockades runt Busch.

Men det är skillnad på väljare och medlemmar, och den tuffare profil som partiet presenterade utåt hade inte förankring i alla delar av organisationen. Under hösten 2019 ville partiledningen skärpa kraven för anhöriginvandring, och mötte hårt motstånd. Även om ledningen till slut vann på rikstinget är dissonansen mellan de nya väljarna och de gamla medlemmarna tydlig i frågor som rätten till familjeåterförening.

En del väljare försvann också i samband med granskningen under EU-valrörelsen 2019 av europaparlamentarikern Lars Adaktussons röstande i abortfrågor. De har inte återvänt, plötsligt har fyraprocentsspärren börjat göra sig påmind, och vägen upp ur dalen är inte lika tydlig den här gången.

Poängen som Ebba Busch kunde plocka på att vara argast i borgerligheten är svårare att hämta hem nu. Profilering i frågor om brott och straff är likaledes besvärligt när både M och SD tävlar om att vara strängast.

Det trumfkort som KD möjligen har är sjukvårdspolitiken, för övrigt även det en framgångsfaktor i återhämtningen 2018. Partiet har ägnat lång tid åt att bygga upp sitt förtroende i frågorna och har ett försprång även kunskapsmässigt gentemot andra partier. Frågan rankas dessutom mycket högt, ofta i topp tre, av väljarna.

Kan man få debatten att handla om de många gånger groteska vårdköerna och om det extremt dysfunktionella vårdsystemet lär Kristdemokraterna kunna ta en tätposition.

Kanske i större utsträckning än något annat parti är därför KD beroende av att sätta agendan och få valrörelsen att handla om rätt saker. Desto större anledning att komma vidare från partiledarens husaffärer.