Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Fängslad. Den svensk-kinesiske förläggaren Gui Minhai är frihetsberövad av den kinesiska staten. Bild: Anders Wiklund/TT

Karin Pihl: Karin Pihl: Tung baksmälla efter spritfest med kineser

Vad försiggår egentligen på Utrikesdepartementet?

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

En vecka har gått sedan utrikesminister Margot Wallström läste upp den utrikespolitiska deklarationen, som flödade av uttryck som demokrati, jämlikhet, frihet och öppenhet. Sverige är och ska vara en förebild för andra länder, sa Wallström.

Men historien om mötet om den fängslade svensk-kinesiske förläggaren Gui Minhai stärker knappast bilden av Sverige som ett land som försvarar mänskliga rättigheter. Sedan några år tillbaka är Gui Minhai frihetsberövad av den kinesiska staten.

Gui har gjort sig känd som demokratiförespråkare och blev svensk medborgare 1992. Sverige och EU har vid flera tillfällen krävt att Gui ska släppas fri. Men Kina är Kina.

Och UD är UD. Den svenska Kina- ambassadören Anna Lindstedt ska ha anordnat en sammankomst med kinesiska representanter i Stockholm där Gui Minhais dotter Angela Minhai närvarade. Enligt dottern ska stämningen på mötet ha varit hotfull. Hon fick inte gå på toaletten utan sällskap. De kinesiska representanterna ska ha sagt att de kunde släppa hennes far fri, under förutsättningen att hon inte talar med media.

Enligt författaren Kurdo Baksi, som också var med på mötet, ska de kinesiska männen ha sagt att ”relationen mellan Sverige och Kina skulle bli mycket bättre om medierna tystades” (DN 18/2). Till Dagens Nyheter säger Baksi att han fått en märklig känsla och att det verkade som att kineserna ville supa honom ”under bordet”, och menar att ambassadören varit naiv.

Enligt Margot Wallström har ingen på UD haft kännedom om mötet. Sedan ändrades historien till att ingen som ”jobbar med fallet” hade kunskap. Hur det är med övriga tjänstemän är oklart. Frågan är vad som är värst: att någon på UD kände till historien, eller att ambassadören tog ett eget initiativ utan UD:s vetskap.

Wallström kan dock inte säga om hon har förtroende för ambassadören eller inte. Det är anmärkningsvärt. Om ingen på UD visste något – hur kan det då komma sig att hon inte kan bedöma huruvida förtroendet för ambassadören är förbrukat eller inte?

Antingen har departementet ingen koll, eller så ljuger Wallström. Oavsett vilket är det pinsamt.