Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Natoövning i Trondheim, Norge, hösten 2018. Bild: Gorm Kallestad

Karin Pihl: Jubilerande militärallians är en framgångssaga

Trots både inre och yttre hot är Nato i dag en 70-årig militärallians som fortsatt kommer att ha stor betydelse för den globala säkerheten.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Den 4 april 1949 tecknade Belgien, Frankrike, Danmark, Island, Luxemburg, Italien, Nederländerna, Norge, Storbritannien, Portugal, Kanada och USA ett avtal. Det skulle komma att bli den mest framgångsrika militäralliansen i historien. På torsdag fyller Nato 70 år.

Det finns flera orsaker till att Nordatlantiska fördraget, som avtalet då kallades, slöts. En uppenbar orsak var att de demokratiska västländerna ville skapa en motvikt till Sovjetunionen.

Men det var inte det enda skälet. Hastings Ismay, Natos första generalsekreterare, ska ha sagt att syftet med försvarsalliansen var att ”hålla ryssarna ute, amerikanerna inne och tyskarna nere.” Den amerikanska utrikespolitiken var under den första delen av 1900-talet, till skillnad från i dag, isolationistisk.

Ytterst motvilligt drogs amerikanerna med i första världskriget. Med Nato fick Europa en garanti att USA inte skulle vända ryggen till. Tyskland har å sin sida länge varit lite för stort för sitt eget, och framförallt Europas, bästa. En stark allians mellan tolv västländer skulle se till att tyskarna hölls på mattan.

Nato är en militärallians, men grunden för samarbetet är inte enbart realpolitisk och strategisk, utan också en värdegemenskap. Denna gemenskap har sedan mur-ens fall vidgats, vilket kan ses som en del av Natos framgångssaga. Flera länder ur den forna Warszawapakten, som Polen, Baltikum, Albanien, Rumänien och forna Östtyskland, är nu medlemmar i Nato.

Framgångar till trots – det blir inget storslaget firande. Den amerikanska presidentens ointresse för försvarsalliansen har fått festhumöret att svalna.

Donald Trumps inställning – som i sig är ett stort internt problem – är att Nato utnyttjar USA. Han har glömt, eller bryr sig inte om, att ett stabilt Europa ligger i USA:s intresse, och att Europa har bistått USA i exempelvis Irak och Afghanistan. Trump har dock rätt i att övriga medlemsländer måste öka sina försvarsanslag. Inte ens Tyskland lever upp till målet om 2 procent av BNP.

Det andra interna orosmolnet som tynger Nato är medlemslandet Turkiet. President Recep Tayyip Erdogan har under de senaste åren genomfört en rad reformer som hotar mänskliga rättigheter och demokratiska principer. Då Nato bygger på en gemensam uppfattning om liberal demokrati riskerar utvecklingen i Turkiet att försvaga alliansen inifrån.

Yttre hot saknas inte heller. Det mest uppenbara är Kinas ökande dominans. Om västvärlden ska kunna hantera detta måste Natos medlemsländer förstå att ekonomisk styrka hänger ihop med militär kapacitet, och därför stoppa strategiska kinesiska investeringar i 5G-nät och uppköp av exempelvis hamnar.

Ett annat hot mot Nato är givetvis Ryssland, som genom krigen i Georgien och Ukraina visat att man inte respekterar internationell rätt, och som försöker destabilisera väst genom så kallad cyberkrigföring.

Det finns med andra ord utmaningar. Men Nato har överlevt sju decennier, och lär överleva många fler.