Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Justitieminister Morgan Johansson (S) och Juno Blom (L) vill visa att politiken ser barns lidanden. Bild: Claudio Bresciani/TT
Justitieminister Morgan Johansson (S) och Juno Blom (L) vill visa att politiken ser barns lidanden. Bild: Claudio Bresciani/TT

Gustav Juntti: Kan Sverige se alla barn?

Dagens lagstiftning medger inte att barn som bevittnat våld mellan närstående får straffrättslig status som målsägande. Det vill regeringen ändra på med en ny lag.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Från 1 juli vill regeringen att svenska domstolar ska börja döma folk för barnfridsbrott. Den nya lagen, och begreppet, presenterades nyligen (3/3) av justitieminister Morgan Johansson (S) ihop med Juno Blom, Liberalernas partisekreterare tillika talesperson i barnrättsfrågor.

Först ska Lagrådet säga sitt. Sedan ska riksdagen ta ställning till förslaget. Men barnfridsbrott lär bli svensk lag. Det är svårt att se hur exempelvis Vänsterpartiet eller Kristdemokraterna kommer obstruera.

Förslaget följer på en rad straffrättsliga skärpningar sedan 2018 när det gäller barn och unga. Exempelvis har straffet för våldtäkter, även mot barn, skärpts, begreppet barnpornografi har vidgats och barnäktenskapsbrott och utreseförbud har införts.

Det sistnämnda har haft viss effekt. Sedan införandet i juli förra året har ett dussintal förbud meddelats. Det är bra. Men det bromsar knappast utflödet.

Enligt en kartläggning från 2019 över antalet bortförda och misstänkt bortgifta barn i kommunerna uppskattades att 199 barn förts bort, och 36 misstänktes vara gifta. Det är inte hela bilden.

Var tredje kommun svarade inte på undersökningen som Länsstyrelsen Östergötland, nationellt ansvarig för dessa frågor, genomförde. Än värre var att inte ens var tredje kommun har rutiner för hur socialtjänsten ska samverka med skolorna i förebyggande syfte.

Det här är värt att komma ihåg i diskussionen om att införa barnfridsbrott. Juno Blom motiverade förslaget med att det “är ett sätt att säga från politiken: vi vill ta ansvar, vi vill se.”

Signalvärdet ska inte underskattas. Fler barn kan våga berätta om de själva eller familjemedlemmar, unga eller vuxna, utsatts för brott i sin hemmiljö. I dag uppskattas runt 200 000 barn växa upp i familjer där det förekommer våld, enligt Nationellt centrum för kvinnofrid vid Uppsala universitet.

Dagens lagstiftning medger inte att barn som bevittnat våld mellan närstående får straffrättslig status som målsägande. Regeringens förslag gör att barn kan få rätt till skadestånd. Det signalerar att deras lidande blivit sett. Men det finns gråzoner.

Barnfridsbrott måste inte handla om ett direkt brott mot barnet. Det räcker att en person som barnet har “en nära relation” till har hotat eller varit våldsam mot ett syskon eller förälder.

Men räknas den partner en förälder precis träffat och släppt in i hemmet dit? I värsta fall kan våldsamma personer avfärda barns lidande med att de inte etablerat en nära relation.

Skälet till att det inte måste handla om ett direkt brott, utan räcker med att barnet bevittnat våld, är att det också prickar kollektivt utövat hedersförtryck. Om familjemedlemmar skrämmer ett barn framför syskonen lär alla påverkas att följa påbuden.

Men om resonemanget överförs på kvinnofridsbrott implicerar det att närstående till vuxna kvinnor inte är utsatta när en person begår kvinnofridsbrott. Det här skapar en konstig differentiering mellan allvarligheten i brott mot kvinnor och barn.

Regeringen vill ge upprättelse till de barn vars tilltro till vuxenvärlden skadas. Det är lovvärt.

Men den nya lagen riskerar att bli en tydlig påminnelse till dem som myndigheterna aldrig lyckas nå eller hjälpa att politiken inte ser alla.