Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Ringhals 1 och 2 hör numera historien till. Bild: Anna Karlbom
Ringhals 1 och 2 hör numera historien till. Bild: Anna Karlbom

Mattias Karlsson: Kärnkraftens dagar ligger inte framför oss utan hör till historien

Kalla dagar har pressat upp elpriset och satt det svenska kraftnätet på prov. Men det är inte mer kärnkraft Sverige behöver, utan ett bättre elsystem och mer förnyelsebar energiproduktion. Det våras inte minst för vindkraften som har fått stark medvind.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Den senaste veckan har debatten som det svenska elsystemet varit het. Bakgrunden är så klart det kalla vädret som har pressat upp elkonsumtionen och med den även det rörliga elpriset.

Den ansträngda elsituationen har lett till att Sverige stundtals importerar ”smutsig” el från kolkraftverk i Polen och Tyskland samt att Svenska Kraftnät beordrat att det oljedrivna reservkraftverk- et i Karlshamn ska starta upp som en del av den svenska effektreserv- en.

I det här läget vädrar kärnkraftsförespråkarna morgonluft, och politiskt finns det en enad front i M, KD, SD samt L som vill att Sverige ska växla spår och bygga ut kärnkraften. Med språkbruk som att kärnkraften är ”ren” och inte fossil vill man ge sken av att kärnkraften är ett framtida energislag att räkna med i Sverige.

Men så är det inte, Sverige behöver inte mer kärnkraft utan mer förnyelsebara energikällor för att klara den så nödvändiga utfasningen av fossila energislag.

Men det är det ingen enkel ekvation att lösa när den förnyelsebara energiproduktionen med framför allt mer vindkraft ökar; i takt med att elkonsumtionen väntas öka framöver blir också den svenska elproduktionen allt mer väderberoende och därmed känsligare.

Tittar man bakom den uppskruvade retoriken om att Sverige står inför en elkris framträder en annan bild. Samtidigt som Sverige importerar el och startar upp ett oljeeldat kraftverk så exporterar vi också el till andra länder, framför allt till Finland. Problemet är egentligen inte ett underskott på el utan att elkraften finns på fel ställe.

Lösningen på ett stabilt och robust elsystem ligger dels i att förbättra överföringskapaciteten från norr till söder, dels att skapa ett smartare elnät där elen kan gå åt båda hållen så att säga. Det är också på denna inslagna väg som Sverige färdas på.

Att växla spår till kärnkraft finns inte på kartan för svenskt vidkommande. I stället är det mer förnyelsebar elproduktion som behövs, inte minst vindkraft. De tekniska lösningarna för att klara av en ojämnare kraftleverans väntar dessutom runt hörnet.

Trots att två reaktorer i Ringhals har stängts under loppet av drygt ett år så utgör kärnkraften fortfarande en betydande andel av svensk elproduktion. Men i takt med att det har skett en rejäl utbyggnad av vindkraftverk de senaste åren och kommer att göra så även framöver sker det nu en stor omkastning.

Inom branschen räknar man med att vindkraftsproduktionen redan om tre år är större än kärnkraften. Detta är faktiskt en smärre sensation som visar att den så nödvändiga omställningen till förnyelsebar energiproduktion sker här och nu.

Kärnkraftsförespråkarna är också svaret skyldiga på hur den ska finansieras, den är nämligen inte lönsam längre. Ny kärnkraft kräver både oerhört stora investeringar och ofantligt mycket mer i säkerhetsgarantier ifall det skulle bli ett haveri.

Det finns väl inget vettigt försäkringsbolag i Sverige som vill försäkra ett kärnkraftverk med allt vad det skulle innebära. Tänk bara på vad kärnkraftshaveriet i Fukushima i Japan för tio år sedan har kostat, summorna är astronomiska.

För att klara den så nödvändiga klimatomställningen och skapa en säkrare värld har inte kärnkraften en plats i den svenska energimixen.

Det är bara att konstatera att kärnkraftens dagar inte ligger framför oss utan hör till historien.