Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Världens isar smälter allt fortare. Bild: David Goldman
Världens isar smälter allt fortare. Bild: David Goldman

Virve Ivarsson: Journalistikens uppdrag kräver en bättre klimatbevakning

I ett läge då vi beräknas ha drygt tio år på oss att förhindra att planeten blir obeboelig för människor duger det inte att det kräver så mycket jobb att hitta artiklar om klimatfrågan på de stora medieplattformarna.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

I januari i år kom nyheten att vår planets isar nu smälter i linje med FN:s klimatpanel IPCC:s värsta scenarion. Och jag stirrar på en mening ur boken ”SOS – vad du kan göra för att minska ditt klimatavtryck” av Seth Wynes, doktorand i klimatvetenskap vid University of British Columbia, som lyder: ”IPCC publicerade nyligen en rapport som beskrev hur de beslut vi tar under det närmaste årtiondet i princip kommer att avgöra huruvida vi lyckas upprätthålla en beboelig atmosfär på vår planet eller äventyra hela vår civilisation”.

För att vända utvecklingen krävs radikala förändringar. Men i IPCC:s 1,5-graders rapport skriver man att en förutsättning för att sådana ska kunna genomföras är att allmänheten förstår att något måste förändras och varför. Men förstår gemene man det tillräckligt gällande klimatet i dag?

När jag kollar dagens startsidor till DN, SvD, Expressen, Aftonbladet och SVT Nyheter respektive dagens (22/2-21) delningar på deras primära sociala medier-konton och – i förekommande fall – papperstidningar från dessa plattformar kan jag räkna det totala antalet klimatartiklar jag hittar på en hand.

Som Journalisten rapporterat upplöstes Expressen Klimats redaktion i somras trots löften om långvarig satsning. Visst, flera redaktioner har en klimatreporter men att de inte har fler ger mig känslan att de inte förstått hur stor frågan är.

Och visst, DN har en särskild klimatsida där läsaren kan få klimatförändringarna grundligt förklarade för sig och se klimatläget i siffror dag för dag. Men sidan kräver väldigt aktiv uppletning och säger väldigt lite om lösningar.

Psykologisk forskning visar att vi människor inte agerar på livsfara om vi inte ser vår omgivning göra det. Så om klimatfrågan knappt syns i journalistiken eller behandlas som en mindre fråga ökar risken att allmänheten inte kommer att begripa hur allvarligt läget är.

Thomas Frostberg, ekonomireporter på Sydsvenskan med lång erfarenhet av att bevaka hållbarhetsfrågor för Di och DN, sa när jag i somras intervjuade honom så här: ”ag tror att det är ganska svårt för en vanlig läsare att orientera sig i klimatfrågan i dag och få välgrundade åsikter, att till exempel förstå energifrågan och bilda sig en uppfattning kring om vi till exempel bör ha kärnkraft eller inte. Det finns för lite journalistik som skriver om klimatet på ett pedagogiskt sätt.”.

Han sa vidare att de lösningar man håller fram ska vara sådana som visat sig fungera, inte fria fantasier om vad som kanske skulle kunna bli möjligt. Och personligen frustreras jag särskilt av artiklar som beskriver något som en lösning men inte nämner fakta som gör det till en mycket bristfällig sådan.

Jag har läst många artiklar om att minusutsläpp kan få oss att nå 2-gradersmålet men inga om studierna som visar att tekniken i så fall behöver bli minst två gånger större än dagens oljeindustri.

Jag har läst artiklar om att flyg i framtiden kommer drivas med el eller biobränsle men få om att elflyg de närmaste årtiondena beräknas kunna klara resor på max 2200 kilometer eller om att vi skulle behöva avverka en skogsyta stor som en tredjedel av Australien eller hela Irland för att driva flygplan på biobränsle. Men är inte just sån information väldigt viktig att få ut till allmänheten i detta läge?

Enligt The Elements of Journalism, en bok av Bill Kovach och Tom Rosenstiel, finns det nio element som journalister bör fullfölja för att upprätthålla journalistikens roll som informationskälla. Tre av dem lyder: Journalistens första förpliktelse är mot sanningen, journalistens främsta lojalitet är till medborgarna och journalisten måste sträva efter att göra det viktiga intressant, och relevant.

Utifrån dessa punkter är det svårt att försvara varför klimatbevakningen inte är bättre i dag. Jämför hur media rapporterar om covid-19. Visst går det att begripliggöra, visa på angelägenheten i och löpande rapportera om komplicerad vetenskap när vi verkligen försöker och får resurserna till det? Så varför har vi inte en liknande bevakning gällande klimatet?

Jag tror – för att kunskapen om klimatfrågan är så låg, både på redaktionerna och bland allmänheten, och för att man därför – just på grund av detta – i dubbel bemärkelse kommer undan med det.

I en videodelning på sina sociala medier innan jul sa dock Greta Thunberg att det finns hopp – eftersom allmänheten hittills inte varit medveten om klimatläget, men nu börjar vakna upp.

Det är bara en tidsfråga innan nyhetsrapportering kommer att behöva domineras av klimatfrågan. Men eftersom klimatkrisen är just en fråga om tid så vore det hedervärt om mediebranschen påmindes sig om sitt huvuduppdrag och växlade upp klimatbevakningen förr snarare än senare.