Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Skogspolitiken har blivit ett infekterat område. Bild: Michael Probst

Joakim Broman: Upplagt för svek i skogspolitiken

Inom skogspolitiken står mycket på spel. Ekvationen med att mer skog ska skyddas samtidigt som skogsråvara blir allt mer eftertraktad måste lösas.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

En förändrad skogspolitik var ett av de lockbeten som Socialdemokraterna använde gentemot Centerpartiet för att få till Januariöverenskommelsen. Det är värt att komma ihåg när man läser C-riksdagsledamöterna Helena Lindahl och Peter Helanders debattinlägg i Dagens industri (11/2). De menar att staten bedriver ett korståg mot svenska skogsägare, senast genom att överklaga domarna om ersättning till markägare som blivit stoppade från avverkning i fjällnära skog.

Staten, i form av Skogsstyrelsens generaldirektör Herman Sundqvist, slår ifrån sig. I sin replik (13/2) menar han att myndigheterna behöver vägledning för att tolka en otydlig lag, och att C sprider konspirationsteorier om myndighetsaktivism.

Rättsfallet är nog så intressant. Det är sant att flera lagar inom området är otydliga, men domarna om fjällnära skog är det inte. Där står helt enkelt att Skogsstyrelsens argumentation – att föryngringsavverkning inte ska räknas som pågående markanvändning – är orimlig. Det finns skäl att fråga sig varför fallen alls gått till domstol.

Men Lindahl och Helanders inlägg – och skogspolitiken – ska också sättas i ett större sammanhang. Utöver avverkningsstopp i delar av den fjällnära skogen har Skogsstyrelsen de senaste åren klassat stora områden som nyckelbiotoper utan att budget funnits för någon ersättning till markägare. För några år sedan började man plötsligt publicera avverkningsbeslut på nätet, vilket fått miljöaktivister att bege sig ut och leta rödlistade arter för att kunna stoppa avverkningen – trots att rödlistan präglas av stora osäkerheter, och det är känt att man även i normala produktionsskogar hittar sådana arter.

Det är inte heller bara rödlistan som ställer till problem. Anders Gustafsson skrev nyligen i Blekinge Läns Tidning (9/1) om ett rättsfall där Skogsstyrelsen med hänvisning till Artskyddsförordningen stoppat avverkning på grund av förekomsten av tjädrar – en fågel som är tillåten att jaga och som det skjuts 15 000–30 000 av om året i Sverige.

Därtill kan man addera politiska klavertramp: regeringen tillsatte en skogsutredare som ifrågasatte privat ägande av skog. Denna utredare avsattes, bara för att följas av en som föreslog att miljöorganisationer skulle ha rätt att överklaga avverkningar. Dåvarande miljöminister Karolina Skog (MP) antydde i riksdagen att det vore för dyrt att ersätta markägare för all skog som skyddas.

Med den fonden kan ingen bli förvånad över att tonläget är högt. Vilket också är förklaringen till att Januariöverenskommelsen är så tydlig i skogsfrågorna: äganderätten ska stärkas, fler ska få ersättning, lagar och regler ska ses över.

Den kommande tiden prövas de fina orden i praktiken. Skogsstyrelsen och staten ska försöka återvinna förtroendet. De många miljarderna i ersättning till markägare ska på något sätt fram i budgeten. Ekvationen med att mer skog ska skyddas, samtidigt som skogsråvara ska ersätta fossila bränslen i transporter, betong i nybyggda hus och plast i förpackningar ska lösas.

Så mycket kan man ana redan nu, att i skogspolitiken kommer någon att bli mycket besviken, för att inte säga sviken. Frågan är bara om det ännu en gång blir Sveriges skogsägare.