Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Oense? Bild: Hossein Salmanzadeh/TT

Joakim Broman: Rätt att förändra arbetsrätten

Socialdemokraterna och Stefan Löfven har i januariöverenskommelsen gått med på att förändra anställningsskyddet, något LO inte gillar.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

”En krigsförklaring.” LO-basen Karl-Petter Thorwaldsson höll inte tillbaka när han kritiserade ambitionen att reformera och modernisera arbetsrätten och lagen om anställningsskydd, Las. Fast det var då, i början på februari 2018, när det var Moderaternas Elisabeth Svantesson som förde fram förslaget (Di 4/2-18).

När det nu är den socialdemokratiska regeringen som ska reformera anställningsskyddet – som ett resultat av januariöverenskommelsen – håller LO en lägre profil. Visserligen är facket kritiskt till den utredning som ska föreslå ändringar i lagstiftningen i maj nästa år. Men någon krigsförklaring är det tydligen inte den här gången. LO nöjer sig med att vara ”kritiska”.

När far super är det rätt, som man brukar säga, eller åtminstone mindre fel. Eller har LO till sist satt sig in i de negativa konsekvenserna av den rigida arbetsrätten? Den ekonomiska forskningen visar att det starka anställningsskyddet för tillsvidareanställningar leder till fler visstidsanställningar och att marginalgrupper som nyanlända eller ungdomar utan gymnasieutbildning får svårt att ta sig in på arbetsmarknaden.

Vid de få tillfällen som mildringar skett, exempelvis när småföretag fick möjlighet att undanta två personer från turordningsreglerna, har det lett till ökad produktivitet och att fler anställdes från arbetslöshet.

På ett seminarium hos tankesmedjan SNS häromveckan (14/10) presenterade organisationen Före- tagarna en rapport som visar att tre av fyra mindre företag har svårt att behålla den kompetens de behöver, på grund av anställningsskyddet.

Uppsägning på grund av personliga skäl – exempelvis samarbetssvårigheter eller allmän oförmåga att sköta sitt arbete – är så svårt att få till att nästan vartannat företag i stället känt sig tvingade att hänvisa till en icke-existerande arbetsbrist.

Det finns alltså goda skäl att se över arbetsrätten, som Centerpartiet och Liberalerna krävt. Det handlar inte om att arbetsgivare godtyckligt ska få sparka vem som helst, som LO och Vänsterpartiet ibland framställt det som, utan om att kompetens ska väga tyngre än anställningstid vid arbetsbrist, och om tydligare regler för uppsägning av personliga skäl. Enligt utredningsdirektiven ska arbetsgivarna också få ett tydligare ansvar för kompetensutveckling.

Sådana förändringar är viktiga pusselbitar för att få till en arbetsmarknad som är mer välkomnande för grupper som hålls utanför. Ska den usla integrationen och den höga ungdomsarbetslösheten lös-as måste trösklarna ner.

Tillsammans med andra reformer i januariöverenskommelsen, som etableringsjobb och införande av så kallad ”flexicurity” som gör a-kassan mer riktad mot omställning, kan de göra Sveriges stela arbetsmarknad mer flexibel.

Om de blir verklighet, vill säga. Efter att januariöverenskommelsen slöts varnade V-ledaren Jonas Sjöstedt för att fälla regeringen om den går fram med förslag kring försvagad arbetsrätt eller reformerat hyressystem. Hur skarpt ”misstroendelöftet” är återstår väl att se.

Är den inte värre än LO:s ”krigsförklaring” lär regeringen vara nöjd.