Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.Nyheter med närvärde

Vänsterpartiet och Sverigedemokraterna beskrivs ofta som ytterlighetspartier i svensk politik. Bild: Henrik Montgomery/TT

Joakim Broman: Historien är inte klar med varken V eller SD

Vänsterpartiet har till skillnad från Sverigedemokraterna i allt väsentligt gjort upp med sin historia, och bevisat att det är ett parti som står på demokratisk grund. Det arbetet har SD fortfarande framför sig.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

Valresultatet ger en risk att ytterkantspartierna, Sverigedemokraterna och Vänsterpartiet, kan ges stor politisk makt om de ges en vågmästarställning”, sa Jan Björklund (L) i sin röstförklaring, när riksdagen röstade nej till Stefan Löfven (S) som statsminister (14/12).

Tidigare under veckan fick just den kopplingen mellan V och SD Aftonbladets politiska chefredaktör Anders Lindberg att ilskna till. ”Hur kan det vara allmänt accepterat att Annie Lööf (C) beskriver V som extremister och jämställer dem med SD?” skrev han i förra veckan (12/12).

Frågan förtjänar att tas på allvar. Som Lindberg själv påtalar har även Vänsterpartiet en mörk och skamlig historia. Man behöver inte gå så långt tillbaka som till andra världskriget – partiet var det enda i Sverige som stödde Nazitysklands ockupation av Polen, på grund av alliansen med Sovjet – utan kan hitta grova övertramp även i relativ närtid.

Så sent som på 1980-talet tog man emot pengar från Sovjetunionen, och hade täta band med ”systerpartier”, i praktiken de styrande diktaturerna, i kommunistiska länder.

Kopplingen till sådana extrema rörelser, även om man bortser från partiets stöd till förtryckarregimer, är en parallell till Sverigedemokraterna, som grundades på nynazistisk bas ur den högerextrema grupperingen Bevara Sverige Svenskt.

Men historia är inte allt. Det vore orättvist att lasta dagens partiföreträdare för ställningstaganden på 1960-talet. Det ska också sägas att Vänsterpartiet inte minst sedan Berlinmurens fall har ägnat betydligt mer tid åt sin historia än vad SD gjort, bland annat genom att låta ta fram en vitbok.

Sverigedemokraterna har dessutom skakiga demokratiska värderingar än i dag. Partiföreträdare drömmer öppet om Polen och Ungern, där den fria pressen utsätts för attacker från regeringarna, och där grundläggande rättigheter och rättsstatliga principer sätts ur spel.

Det motiverar både kritik och isolering från maktens korridorer. Men är det verkligen väsensskilt från att vänsterpartister fram till bara för något år sedan hyllade Hugo Chávez regim i Venezuela, som censurerade såväl den fria pressen som sociala medier, som attackerade äganderätten, och vars ekonomiska politik till sist ledde till en kollaps med svält som följd? Eller att partiets företrädare försvarat diktaturen och förtrycket på Kuba?

I sitt partiprogram talar Vänsterpartiet öppet om att ”ägandet måste begränsas” och ”övergå till gemensamma former”. Det vill säga stöd för att avskaffa en grundläggande mänsklig rättighet och övergång till en planerad ekonomi. Rent sakpolitiskt får detta sägas vara den mest extrema åsikten som finns i ett svenskt riksdagsparti.

Vänsterpartiet bör trots detta inte jämställas med Sverigedemokraterna. Till skillnad från SD har Vänsterpartiet i allt väsentligt gjort upp med sin historia, och bevisat att det är ett parti som står på demokratisk grund. Det arbetet har SD fortfarande framför sig.

Men att det dras paralleller mellan de två partierna? Det är varken konstigt eller orättvist, utan något både V och Anders Lindberg får leva med. Vi må vara klara med det förflutna, men det förflutna är inte klara med oss.