Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

Parkerad sjukvård. Bild: Tomas Oneborg/SvD/TT

Joakim Broman: Joakim Broman: Fortsatta reparationer av en trasig vårdmaskin

Akutsjukvården tvingas ta hand om många enklare sjukdomsfall eftersom primärvårdens tillgänglighet är låg.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Digifysiskt vårdval. Titeln på den statliga utredning som lämnades över till socialminister Lena Hallengren (S) i förra veckan gör inte riktigt omfattningen rättvisa. På 668 sidor avhandlas en mängd viktiga frågeställningar för framtidens sjukvård.

Huvudfokuset är primärvården, och grundanalysen är både enkel och rimlig: den är underfinansierad. Alltför få vårdcentraler, med alltför lite personal, är tänkta att hantera ett alltför stort behov. I många fall leder den dåliga tillgängligheten till att akutsjukvård- en belastas i onödan, med högre kostnader och mindre ändamålsenlig vård som följd.

Man måste dock fråga sig hur utredningens förslag ska förändra situationen. Precis som i den delvis parallella utredningen ”God och nära vård” läggs starkt fokus på så kallad personkontinuitet, det vill säga möjligheten att få en fast läkarkontakt. Det är något som är uppskattat från patienthåll och som höjer vårdkvaliteten. Men som också riskerar att förvärra långa väntetider ännu mer, eftersom vårdkontakten blir mer personberoende.

Listning vid en vårdcentral ska enligt förslag regleras rättsligt och byte begränsas till två gånger om året. Det ska bli svårare och dyrare att söka vård där man inte är listad. Det är tänkt att underlätta vårdcentralernas och regionernas planering. Men är verkligen ett ständigt inflöde av olistade eller utomlänspatienter ett problem som är värt att lösa med högre avgifter och mer byråkrati?

Antalet patienter som är listade på en vårdcentral ska också kunna begränsas. Det kan skapa fler lediga tider för den som är listad, men riskerar förstås att försämra tillgängligheten i stort eftersom samma antal läkare inte får träffa lika många patienter, och eftersom det blir svårare att hitta en vårdcentral med lediga platser. Patienter som inte gör ett aktivt vårdval ska tilldelas en utförare i närheten av bostaden, men vad händer om antalet listade patienter blir för stort?

Utredningen talar väl om den innovation som de så kallade nätläkarna fört med sig. Men föreslår i nästa andetag att de ska tvingas etablera sig med fysiska vårdcentraler i varje region för att få fortsätta.

Det är ett misstag som riskerar att bli ett dråpslag mot nätläkartjänsterna och som i likhet med flera andra förslag lär leda till sämre tillgänglighet.

Ambitionen att se över ersättningssystemen och att öka primärvårdens resurser är bra. En av de grundläggande förklaringarna till att vårdköerna är så långa – även bortom primärvården – är att det inte är attraktivt nog att driva vårdcentral, varken för företag eller för enskilda läkare. Tanken om att införa nationella ersättningsprinciper för primärvårdsutförare, i stället för att varje region ska ha egna, är också intressant.

Till sist blir dock frågan varför man hela tiden lappar och lagar den fragmenterade sjukvården genom att lyfta upp enskilda delar på nationell nivå, i stället för att på allvar börja skissa på ett långsiktigt hållbart sjukvårdssystem.

Det är inget utredningen Digifysiskt vårdval kan lastas för. Men det är en fråga som alla ansvariga vårdpolitiker bör formulera ett svar på.