Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Drogförsäljning är en viktig intäktskälla för kriminella gäng – ett av flera misslyckanden för drogpolitiken.  Bild: Johan Nilsson/TT
Drogförsäljning är en viktig intäktskälla för kriminella gäng – ett av flera misslyckanden för drogpolitiken. Bild: Johan Nilsson/TT

Joakim Broman: Joakim Broman: Drogpolitiken måste lämna 1980-talet

Att se över förbudet mot droganvändning vore klokt ur beroendevårdsynpunkt. Men det är tveksamt om det skulle ha några större effekter på kriminaliteten

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

"Det ska vara förbjudet att knarka.” Valaffischen från 1988 med Bengt Westerberg, dåvarande Folkpartiledare, kan ses som en symbol för den omläggning i narkotikapolitiken som skedde under 1980- och 90-talen. Den innebar bland annat förbud mot att vara narkotikapåverkad och innehav för enskilt bruk.

Tanken var, som i de flesta västländer, att ett narkotikafritt samhälle bara kunde åstadkommas genom att föra krig mot drogerna på alla nivåer. Samhället skulle “markera” mot knarkandet.

Det var en linje som var mer baserad på moralism än på vetenskap, och som följaktligen har misslyckats. Som Ted Goldberg, professor i sociologi, skriver i SvD (14/11) är vi längre från målet om ett narkotikafritt samhälle nu än tidigare. Sverige har Europas näst högsta narkotikarelaterade dödlighet, med 92 dödsfall på varje miljon invånare. Det kan jämföras med Portugals fyra dödsfall.

Inte minst är det enkelt att koppla den ökande våldsbrottsligheten till drogerna. Knarkförsäljning är en mycket viktig intäkt för kriminella gäng och en vanlig förklaring till revirstrider, sprängningar, mord och andra våldsdåd. Häromveckan pekade Malmöpolisen på att cannabis var den troliga orsaken till att en 15-åring sköts till döds i staden (Aftonbladet 11/11).

Är avkriminalisering av droger i allmänhet, som Vänsterpartiet häromveckan föreslog (SvD 13/11), en lösning?

Nja. Att se över förbudet mot droganvändning vore klokt ur beroendevårdsynpunkt, vilket länder som Portugal illustrerat. (Norge reformerar nu enligt denna modell.) Men det är tveksamt om det skulle ha några större effekter på kriminaliteten eftersom det i sig inte skulle innebära några lagliga försäljningsvägar för drogerna. De kriminella gängen skulle därmed fortsatt vara den enda kanalen.

En avkriminalisering kan frigöra välbehövliga resurser för polisen, som i sin tur kan användas mot annan brottslighet, men räcker troligtvis inte för att möta en allt starkare gängkriminalitet.

Om det senare är målsättningen bör man snarare argumentera för en legalisering av cannabis, som exempelvis författaren Isobel Hadley-Kamptz gör i Expressen (12/11). Laglig försäljning skulle innebära att gängen förlorar en viktig intäktskälla. Statliga intäkter – i Colorado uppgår de till runt 10 miljarder kronor om året – kan användas för såväl vård som för att förstärka polisen. Som Hadley-Kamptz skriver verkar våldsbrottsligheten ha minskat i delstater som ligger nära Mexiko, och som legaliserat marijuana.

Men bilden är inte solklar. Studier av brottsligheten i delstaterna Colorado och Washington visar att nivåerna inte påverkats av legaliseringen. Däremot påverkades uppklarningsfrekvensen, kanske för att polisen fick ökade resurser. Det kan också finnas skäl att anta att en legalisering i Sverige, där cannabisbruket är relativt lågt, skulle öka konsumtionen med negativa hälsoeffekter som följd.

Det är dock svårt att göra allt för tvärsäkra utsagor både om konsumtionsfrågor och om gängkriminaliteten. Mer forskning behövs, som det brukar heta. Det man kan säga säkert är att den rådande politiken inom båda områden misslyckats kapitalt.

Drogpolitiken behöver komma bort från 1980-talet, och lära av de länder som lyckats.