Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

De allra flesta stränder och kuster är obebyggda, trots att många skulle vilja bo nära sjö och hav. Bild: Anders Ahlgren/SvD/TT

Joakim Broman: Drömmen om sjöutsikt kan bli verklighet

Försök att reformera strandskyddet har gjorts tidigare, utan märkbar effekt. Nu finns en ny chans att göra skillnad.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Drömmer du om ett boende med sjöutsikt? Då är du inte ensam. Men trots att det sjö- och havsnära boendet åtrås av många är bara 10 procent av kuster och stränder bebyggda, mestadels på grund av den hårda strandskyddslagstiftningen.

I enskilda fall kan den förstås vara motiverad. Många skärgårdar är känsliga både som kulturmiljöer och ur naturvårdssynpunkt, och bör inte exploateras ytterligare.

Det är dock betydligt vanligare att motsatsen råder. Sverige har över 100 000 sjöar. I Arjeplogs kommun, med knappa 3 000 invånare, finns nästan 9 000 stycken.

Att tillåta sjönära byggande i sådana glesbygdskommuner skulle knappast göra avtryck varken på allmänhetens tillgång till stränder eller på sjönära naturliv.

Det är bland annat därför regeringen som en del av Januariöverenskommelsen tillsatt en utredning som ska se över strandskyddet i områden med lågt exploateringstryck.

Det är bra. Men som forskaren och bostadsdebattören Eidar Lindgren visar i en ny rapport utgiven av tankesmedjan Fores skapar strandskyddslagstiftningen – i kombination med riksintresseinstitutionen – stora problem även i tätorter.

I Mariestad fick kommunen nej från mark- och miljööverdomstolen till att bygga 30 strandnära villor, trots att de inte skulle påverka allmänhetens tillgång till strandområdet, och trots att Länsstyrelsen sagt ja. Ett liknande fall finns i Skellefteå.

Skälet är en märklig skrivning i lagen som innebär att strandskyddet bara kan upphävas om det inte går att bygga någon annanstans. Vilket det – åtminstone i teorin – alltid går att göra. Intresseföreningar som Naturskyddsföreningen kan därmed överklaga detaljplaner och få rätt i domstol eftersom bevisbördan är omvänd.

Därtill finns som sagt även så kallade riksintressen som på olika sätt ställer till problem. Som Eva Hägglund från Sveriges Kommuner och Landsting påpekade på rapportseminariet var det ursprungligen ett system som syftade till avvägningar mellan olika intressen, men som efterhand blivit ett sätt att stoppa allt byggande.

Bristen på mark i attraktiva lägen är en viktig delförklaring till bostadsbristen. Försök att reformera strandskyddet har dessutom gjorts tidigare, utan märkbar effekt. Nu finns en ny chans att göra skillnad.

Utöka strandskyddsutredningen till att gälla även tätortsutveckling, och reformera riksintressesystemet. Sjönära boende ska inte bara vara en avlägsen dröm.