Efter att britterna för tre år sedan röstat för att lämna den europeiska unionen hade “Brexitörerna” i och utanför det konservativa partiet stort självförtroende. Premiärminister Theresa May konstaterade i ett av sina första tal som premiärminister att “no deal”, ett avtalslöst utträde, skulle vara bättre än ett dåligt utträdesavtal.
Tanken var att möjligheten att ensidigt lämna EU skulle ge ett förhandlingsövertag. De 27 kvarvarande EU-länderna skulle strida inbördes, medan Storbritannien skulle få till ett avtal som var mer fördelaktigt än det dyra EU-medlemskapet.
Det skulle snart visa sig vara lite mer komplicerat än så. Dels började de förväntade ekonomiska konsekvenserna av “no deal” att framträda allt tydligare. Dels insåg allt fler att Leave-kampanjens löften, exempelvis om bättre handelsavtal både med EU och omvärlden, var naiva eller i vissa fall till och med lögnaktiga.
Men framför allt uppstod aldrig några interna EU-bråk om hur Brexit skulle hanteras. Medlemsländerna har under förhandlingarna hållit en enad front och linje. De flesta tycks överens om att detta främst beror på chefsförhandlaren Michel Barnier, tidigare kommissionär och fransk utrikesminister.
Trots dåliga förutsättningar skapade han bred enighet kring EU:s linje och strategiska intressen, utan att för den skull försöka straffa britterna för utträdet. Käbblet flyttade istället tillbaka till London.
Det är detta som gör att Barnier allt oftare och med goda skäl nämns som nästa ordförande för EU-kommissionen. Till skillnad från Manfred Weber, som är den konservativa gruppen EPP:s kandidat, har han erfarenhet från arbetet i kommissionen. Det bör dessutom hållas mot Weber att han i en granskning av de så kallade “kontorspengarna” visades ha hyrt kontorsrum av sig själv, i syfte att få högre lön.
Jämfört med kommissionens nuvarande ordförande, Jean-Claude Juncker, är Barnier också mer diplomatiskt lagd. Det är en egenskap som inte ska underskattas. Junckers många kontroverser har sällan varit en tillgång för unionen.
Därtill skulle det innebära att kommissionen får en ordförande som gör det lättare för EU att hålla linjen kring Brexit, även om processen fortsätter att dra ut på tiden. Det kan visa sig värdefullt både för EU och för Storbritannien, som behöver all hjälp de kan få i att styra bort från ett avtalslöst utträde.
