Hemlös, men inte beroende av droger eller med psykiska problem? I Göteborg eller Malmö innebär det att du numera bara får bo högst en vecka på akutboenden.
”Jag tycker det låter sjukt”, säger Anna, en hemlös kvinna med småbarn (SR 4/7). Och det har hon rätt i. Visst kan man förstå att pressade socialtjänster måste prioritera med sina resurser. Enligt SR ökade kostnaderna för sociala boenden i Göteborg från 400 miljoner kronor 2011 till över en miljard 2018.
Men det är också märkligt att den grupp av hemlösa som kanske är närmast att ta sig ur hemlösheten, om de bara fick en chans att få en stabil situation, ska kastas ut i ständig osäkerhet och runtflyttande.
Ytterst är detta en konsekvens av den havererade bostadspolitiken. Denna bygger på idén om generalitet, att hyresregleringen och den stora allmännyttan ska skapa en bostadsmarknad där alla har råd med ett högkvalitativt boende även i centrala lägen.
Det denna politik i stället har åstadkommit – särskilt i storstäderna – är enorm brist och decennielånga köer, relativt låga hyror i attraktiva lägen där personer med goda inkomster bor, och ett stort utanförskap för marginalgrupper som unga, nyanlända och ekonomiskt utsatta. För att få ett hyreskontrakt krävs en stabil och förhållandevis hög inkomst, samtidigt som konkurrensen om de få billiga bostäder som finns är hård.
Behovet av riktade åtgärder mot de mest utsatta är stort. Ändå är motståndet mot en sådan politik större, kanske för att den felaktigt förknippas med nedgångna miljonprogramsområden reserverade för fattiga. Socialdemokraterna håller fast vid den generella politiken.
Därmed ignorerar man inte bara det stora behovet, utan också de riktade lösningar som av nödvändighet vuxit fram för att försöka hantera problemen. Socialtjänster runt om i landet använder sig exempelvis i stor utsträckning av sociala kontrakt, en slags informell variant av social housing.
Men så länge inte bostadsmarknaden i stort är i närheten av att fungera, kommer inte heller den sociala bostadspolitiken att lyckas med sitt uppdrag. Att bygga nya bostäder för de mest utsatta är inte realistiskt, men om hyresmarknaden kommer i balans skapas flyttkedjor som gör det lättare för ekonomiskt svaga och utsatta grupper att få in en fot. Kompletterat med andra riktade stödformer kan situationen för dessa grupper förbättras avsevärt.
Det är ett av de främsta skälen att reformera bostadsmarknaden i snabbare takt än vad som skisseras i januariöverenskommelsen. Sveket mot de hemlösa kan inte få fortsätta.
