Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Riktig journalistik gör skillnad.

LO:s ordförande Karl-Petter Thorwaldsson, här på Vänsterpartiets kommundagar, har meddelat att han avgår i sommar. Bild: Henrik Brunnsgård/TT

Joakim Broman: Arbetarrörelsen har svårt att hantera SD-elefanten

LO-väljarna strömmar till SD, samtidigt som S pressas från vänster, internt och externt. Det blir allt tydligare att socialdemokratin befinner sig i ett sjukdomstillstånd.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

“Om Alliansen kommer till makten med Moderaterna och Sverigedemokraterna i spetsen kommer vi bli av med våra jobb.” LO:s valfilm från förra året kritiserades med rätta för att vara lögnaktig och ohederlig. Turerna kring filmen är talande för hur förbundet på senare år visserligen ångat på ordentligt inom opinionsbildning – men samtidigt misslyckats med att hantera den växande SD-elefanten i rummet.

När Karl-Petter Thorwaldsson, LO-ordförande sedan 2012, meddelar att han avgår vid förbundets kongress i juni nästa år är valfilmen från 2018 en del av hans eftermäle. Thorwaldsson har, precis som han själv säger i en intervju i Aftonbladet (5/11), sett opinionsbildningen som en huvuddel av sitt uppdrag. Valkampanjen, som ytterst slutade med att Socialdemokraterna behöll regeringsmakten, lyckades i det avseendet med sitt uppdrag.

Men till vilket pris? I SVT:s valundersökning 2018 konstaterades att en majoritet av LO-medlemmarna för första gången valt ett annat parti än Socialdemokraterna. Sverigedemokraterna var andra största parti på 24 procent. I oktober ett år senare visade en undersökning från Sifo att SD till och med blivit större än S i väljargruppen (Expressen 22/10).

Samtidigt har regeringsbildningen gett Centerpartiet och Liberalerna ett inflytande över frågor som får LO att se rött. Den heliga kon arbetsrätten ska ledas till slakt. Skatten sänks rejält för höginkomsttagare, samtidigt som några S-märkta satsningar knappt syns till. LO har under Thorwaldsson gormat och skrikit, men resignerar inför det faktum att alternativet – sett ur deras perspektiv – är värre.

LO-väljarna strömmar till SD, samtidigt som S pressas från vänster, internt och externt. "Januariavtalet i sin nuvarande form håller på att förvandlas till en dödsmask för socialdemokratin … Att sitta kvar och administrera en onödig välfärdsslakt kan inte vara möjligt för ett socialdemokratiskt parti”, skrev exempelvis S-debattören Daniel Suhonen häromveckan (Aftonbladet 1/11).

Allt detta – Thorwaldssons läckage till SD, den alltmer urholkade kopplingen till moderpartiet och fokuset på opinionsbildning – är ytterst symptom på socialdemokratins sjukdomstillstånd. LO har ofta tjänat som arbetarrörelsens praktiska och aktivistiska gren, men blir svagare både av lägre organiseringsgrad och av att medlemmarna inte tror på det program som S är satta att driva igenom. Det var ingen slump att Thorwaldsson i början av november blev den första LO-ordföranden som besökte ett arrangemang i regi av Vänsterpartiet.

Den som efterträder Thorwaldsson – många tycks tro på Kommunal-ordföranden Tobias Baudin – kommer att tampas med samma problem. Det finns än så länge inga tecken på att LO eller S vill upphöra med sin facklig-politiska samverkan. Men om partiet fortsätter att krympa, och en allt större andel av LO-medlemmarna väljer andra partier, hur länge kan man egentligen fortsätta låtsas som att det regnar?

Det är en fråga som varken Thorwaldsson eller hans efterträdare kommer att vilja ge något svar på. Troligen får vi i stället ännu en kampanjfilm om farorna med en borgerlig regering.