Fredrik Reinfeldt.
Fredrik Reinfeldt. Bild: JANERIK HENRIKSSON / TT

Januari kom tio år för sent

I en annan tid hade januariöverenskommelsen kunnat vara ett handlingskraftigt, borgerligt regeringsprogram.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

ANNONS
|

Föreställ dig för en stund att det är januari 2011. Statsminister Fredrik Reinfeldt (M) har kallat till en presskonferens där han presenterar en reformagenda för alliansregeringens andra mandatperiod. Den är omfattande, 73 punkter lång, och innehåller breda reformer för såväl arbetsmarknaden, skattesystemet och bostadsmarknaden. Såväl arbetsrätten som hyresmodellen omdanas, liksom sorgebarnet Arbetsförmedlingen. Stora insatser ska göras för att förbättra integrationen och nyanländas etablering på arbetsmarknaden, och för att stoppa det hedersrelaterade våldet.

För att få stöd i riksdagen för det som kommer att kallas januariprogrammet har Reinfeldt lockat Miljöpartiet över blockgränsen med hjälp av klimatsatsningar och ambitionen att bygga höghastighetsjärnväg.

ANNONS

Socialdemokraterna och Vänsterpartiet är förstås rasande, men borgerliga sympatisörer och partiaktiva är lyriska. Här kommer en naturlig fortsättning på den första mandatperiodens många reformer. I stället för fyra år där alliansen upplevs som trött och idélös blir regeringen handlingskraftig och reforminriktad.

Kontrafaktisk historieskrivning har sina begränsningar. Men när svensk politik nu lämnar 2010-talet bakom sig kan kanske tankeexperimentet tjäna till att illustrera både skillnaderna och likheterna mellan det politiska landskapet i början av decenniet och i slutet av det.

Att det bland många borgerliga väljare råder ljumhet inför eller till och med fientlighet mot januariöverenskommelsen handlar förstås till största del om att det är en socialdemokratisk statsminister som är satt att halvhjärtat administrera den. Men kanske också om att den till stor del ignorerar den politiska kontinentaldrift som ägt rum de senaste åren.

Områden som rättspolitik, försvar och migration – alla mer eller mindre icke-frågor 2011 – är politiskt högprioriterade i dag, och ändå mestadels frånvarande i "Jök:en”. Tillsammans med det mer abstrakta "kulturkriget” och frågan om hur Sverigedemokraterna ska hanteras har de slagit spräckkilar i det som brukade vara ett hyfsat sammanhållet och solitt borgerligt berg.

Tidigare kunde man knappt stava till "konservativ” utan att sätta "liberal-” framför. I dag talas det regelmässigt – och förvisso felaktigt – om att begreppen inte kan kombineras.

ANNONS

Men den som vill peka på GAL/TAN-skalans genombrott och dominans i svensk politik – grön, alternativ, liberal kontra traditionell, auktoritär, nationell – måste samtidigt ignorera att integrationsfrågan var högaktuell även under alliansregeringens tid. Skillnaden var att saker som tycks okontroversiella i dag, exempelvis januariöverenskommelsens integrationsförslag och punkter kring hedersrelaterat våld, utmålades som oanständigt då.

Man kan kanske också fråga sig vad som hade hänt om de stora arbetsmarknadspolitiska reformer som föreslås i Jök:en hade genomförts av alliansregeringen? Flyktingkrisen hade inte förhindrats av det. Men det politiska systemet hade åtminstone visat att man tog integrationsfrågorna på allvar.

I stället gör vi bokslut över ett decennium som började med att Sverigedemokraterna tog sig in i riksdagen, och som slutar med att de i mätningar är största parti. Vad kommer vi att blicka tillbaka på när vi skriver år 2030?

ANNONS