När regeringen för några veckor sedan ville summera sina första hundra dagar hölls ett antal presskonferenser inom olika politikområden. En presskonferens handlade om skolan och de två ansvariga ministrarna, båda liberaler, gav där sken av att regeringen hade rivstartat och redan genomfört mycket, inte minst på skolans område. De två statsråden, utbildningsminister Mats Persson och skolminister Lotta Edholm, pratade om skolans utmaningar.
De lyfte fram satsningar på lovskola, fler speciallärare och bättre tillgång till läromedel. Den stora nyheten var en lansering av karriärtjänster, vilket Mats Persson beskrev som ”den största reformen i modern tid när det gäller kompetensutveckling av våra lärare”.
En satsning på kompetensutveckling är givetvis välkommen, särskilt när lärarbristen är ett stort problem. Men det skaver inte så lite att två företrädare från det tidigare stolta skolpartiet inte ser eller har några förslag på hur den allt värre skolsegregationen ska lösas. I stället konstateras att valfriheten är en viktig del i skolan och att en orsak till problemen i skolan beror på för mycket stök och för lite studiero.
För att få ett hum om hur dåligt det svenska skolsystemet mår behöver man bara se på nyhetsflödet den senaste tiden. Nyligen avslöjade Dagens Nyheter att Sveriges största friskolekoncern Academedia äger och driver ett antal gymnasieguider på nätet som bara visar koncernens egna skolor när eleverna söker information inför sitt gymnasieval. Skolminister Lotta Edholm kommenterade avslöjandet med att det var ”provocerande läsning”.
Nu i veckan rapporterade DN att Thorengruppens friskola i Solna som fått allvarlig kritik av Skolinspektionen gått ut med information till sina elever och instruerat dem att uppföra sig ordentligt inför en kommande inspektion. Syftet var så klart att ge en förskönande bild av skolans verksamhet; skolminister Edholm kommenterade detta med orden ”avsiktligt vilseledande av inspektioner är fullständigt oacceptabelt” (DN 8/2).
I förra veckan rapporterade SVT att friskolekoncernen Engelska skolan skickat en halv miljard i bidrag till ägarbolagen i koncernen, det vill säga pengar som är avsedda för eleverna hamnar i andras fickor. Lotta Edholm ville inte kommentera det enskilda fallet men sa till SVT ”att pengar till friskolor också ska gå till friskolorna, till eleverna och att man ska se till att man inte kan flytta pengar hur som helst mellan olika verksamheter”.
Dessa tre nyheter inom skolans område visar med allt tydlighet att det finns allvarliga problem med dagens skolsystem. Men från den ansvarige skolministerns mun kommer bara ord, ord, ord. Faktisk handling för att komma till rätta med dessa problem ser vi inte röken av – ännu. Det är illa, mycket illa. Särskilt om man vill kalla sig för liberal.
Att i efterhand justera och rätta till ett dåligt system är fel väg att gå. Bättre då att göra rätt från början, att se till att skolverksamheten kontinuerligt drivs på ett bra sätt – varje dag. Jag har en stor tilltro till att lärarna också har detta fokus inom klassrummets väggar. Problemet är att beroende på driftsformen så finns det olika drivkrafter till varför man bedriver skolor. Detta får så klart en direkt påverkan på lärarnas möjligheter att uträtta ett så bra arbete som möjligt. När till exempel vinstintresset är överordnat undervisningskvaliteten går det direkt ut över barnens framtid, och i förlängningen hela vår gemensamma framtid.
Varje förslag från borgerligt håll tycks bygga på att dagens skolsystem i grunden ska vara intakt och att till varje pris bevara den så heliga valfriheten. När regeringen med Liberalerna i spetsen vill göra en del riktade insatser, som i sig kan vara vällovliga, så missar man helt de större problemen med hur dagens skolsystem håller på att slå sönder idén om att alla elever ska ges lika möjligheter till en bra skolgång.
I praktiken fungerar inte det fria skolvalet som det var tänkt, nämligen att valfriheten skulle driva fram en högre kvalitet på undervisningen. Troligen är det inte heller möjligt inom ramen för skolans uppdrag. Dessutom handlar det fria skolvalet allt mer om rätten att välja bort skolor snarare än att man väljer ut en skola.
Utifrån den politik som Liberalerna driver kan man inte säga annat än att partiet helt har lämnat walkover i skolpolitiken. I början av förra sommaren hade riksdagen att behandla förslag för en mer likvärdig skola, bland annat genom att ändra ersättningen till de fristående skolorna eftersom landets kommuner har ett större ansvar, ett ansvar som också kostar. Detta förslag om att differentiera skolpengen röstades ner av en majoritet i riksdagen, däribland samtliga liberala riksdagsledamöter. Frågan man kan ställa sig är om man kan kalla sig för liberal när man gång på gång motverkar varje förändring till ett mer likvärdigt skolsystem.
Trots att det finns ett stort folkligt missnöje med dagens skolsystem där friskolekoncerner kan göra stora vinster på pengar som skulle gå till eleverna finns det i dagsläget ingen riksdagsmajoritet för genomgripande skolreformer. Och så har det varit under en längre tid, åren går medan de politiska låsningarna består. Det är illa både för barnens och hela Sveriges framtid. Därför behövs mobilisering. Inte minst en liberal mobilisering.
Det finns mycket som är bra i den svenska skolan, framför allt för att lärarna gör ett bra jobb innanför klassrummets väggar. Men det finns också stora, strukturella problem, problem som bara blir värre om inget görs. Skillnaderna mellan skolor och mellan elever ökar successivt. Detta innebär att skolans likvärdighet år efter år försämras. Den utvecklingen får inte fortsätta.
Ibland är det viktigt att ta bladet från munnen, och säga som det är. Den som i stort inte vill att dagens skolsystem ska förändras kan enligt min mening inte kallas sig för liberal. Den skola vi har i dag ger nämligen inte alla elever lika möjligheter till en bra skolgång, tvärtom.
Den som ihärdigt försvarar det fria skolvalet och menar att dagens problem i skolan antingen beror på en urspårad kunskapssyn eller på för mycket stök och oordning har inte förstått, eller vill inte förstå, hur marknadiseringen av skolan fungerar.
Jag tar det igen, det går inte att vara liberal och samtidigt vara för en skola där alla elevers möjlighet att få en bra skolgång försämras, så som det är i dag. Det är omöjligt. Därför behövs ett liberalt upprop som skiljer agnarna från vetet.
Som liberal är det viktigt att lyfta fram individens frihet och möjlighet till en bra skolgång. I detta finns det en befogad misstro till att byråkrater eller politiker ska bestämma över ens liv. Men det finns också ett problem åt det andra hållet, individens långtgående frihet får inte inskränka andras frihet. Det är just detta som många som säger sig vara liberaler missar, att deras valfrihet påverkar andras frihet negativt. Man kan kalla detta för liberalernas blinda fläck.
Dessutom finns det inget i grunden som säger att skolsystemet i stort gynnas av en långtgående valfrihet, dels leder det fria skolvalet till en ökad skolsegregation, dels används inte de gemensamma resurserna så optimalt som möjligt som en följd av en större uppdelning av eleverna.
Jag har på Hallandspostens ledarsida under flera år drivit på för en förändring av skolsystemet så att likvärdigheten kan öka, bland annat genom en differentierad skolpeng och att vinstintresset förbjuds på skolans område. Men så som dagens skolpolitik ser ut räcker inte detta. Därför är det dags att höja tonläget, rejält.
Jag är den arge liberalen i rummet. Jag är den arge liberalen i Halmstad. Det är dags för alla arga liberaler att återupprätta liberalismen så att den gör skäl för sitt namn, att ge alla oavsett bakgrund möjlighet att uppnå sin fulla potential.
För att lyckas med det behövs det grundläggande skolreformer med beslut i Sveriges riksdag som vänder på den negativa utvecklingen där skillnaderna mellan skolor och mellan elever blir allt större. Det behövs en ilsken liberal mobilisering – för en mer likvärdig skola.
