Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Dieseldriven. Jordbruket behöver genomgå en klimatomställning, men problemen är fler än bara drivmedlen. Bild: Vidar Ruud
Dieseldriven. Jordbruket behöver genomgå en klimatomställning, men problemen är fler än bara drivmedlen. Bild: Vidar Ruud

Joakim Broman: Ingen klimatomställning utan lönsamhet

Att säkerställa det svenska jordbrukets konkurrenskraft är lika viktigt som att fasa ut fossila bränslen.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Hur ska det svenska jordbruket bli fossilfritt? Som en del av regeringens initiativ Fossilfritt Sverige presenterade lantbrukssektorn i förra veckan (5/3) sin färdplan mot fossilfrihet hos Lantbrukarnas Riksförbund, LRF.

Det lär knappast bli en enkel resa. Ta bara drivmedelsfrågan. Färdplanen anger att jordbruket ska vara 100 procent fossilfria på drivmedel, torkning och värme år 2030. Men eftersom elektrifieringen av lantbruksmaskiner både är svårare att genomdriva och har påbörjats senare än för exempelvis personbilsflottan är inhemskt producerade biodrivmedel huvudspåret.

Problemet är bara att efterfrågan på biobränslen kommer att explodera de kommande tio åren. I de färdplaner som presenterats inom ramen för Fossilfritt Sverige har den förväntat tillgängliga volymen intecknats många gånger om.

Flygsektorn, tung trafik och kollektivtrafik, fjärrvärmeverk, gruvnäringen och flera andra vill använda mer biobränslen i sina omställningar. Även om produktionen ökar kommer det inte att räcka till alla. Man måste också fråga sig hur klimatsmart det är att elda upp skogs- och jordbruksprodukter snarare än att använda marken till annat.

Skulle man trots dessa svårigheter lyckas lösa drivmedelsfrågan har man kommit en bit på vägen mot att göra jordbruket fossilfritt – då återstår främst smartare produktion av konstgödsel. Men man är långt ifrån klimatneutralitet. Mindre än 10 procent av jordbrukets klimatutsläpp kommer från arbetsmaskiner (Jordbruksverket).

Den absoluta lejonparten kommer i stället från nötkreaturens metanutsläpp och från markanvändning när den brukas. Lantbrukets färdplan förhåller sig i princip inte till dessa. Det är kanske begripligt i ljuset av att färdplanen syftar till just fossilfrihet och inte en generell klimatomställning, och med tanke på att områdena i något avseende är en del av kärnverksamheten – att hålla djur och plöja jorden.

Men samtidigt betyder det att klimatfrågans viktigaste frågeställningar skjuts på framtiden.

Det är dock bra att lantbruksbranschen är så tydliga i att sammankoppla klimatomställningen med ekonomisk lönsamhet. Just för jordbruket är det ett samband som inte kan underskattas. Svenska bönder är redan idag hårt pressade – var fjärde mjölkko är borta sedan millennieskiftet (Di 28/2-19) – och kommer i de flesta fall inte att klara nya skattebördor eller regleringar. Det är dels problematisk ur beredskapssynpunkt och sett till andra miljöfrågor än klimatet.

Men framför allt är risken uppenbar att produktionen sker någon annanstans. Eftersom det svenska jordbruket redan är klimatsmart (Land Lantbruk 16/10-19) till att börja med kan ökade utsläpp på totalen bli resultatet.

Att säkerställa det svenska jordbrukets konkurrenskraft är därför lika viktigt som att fasa ut fossila bränslen. Skattesänkningar och regelförenklingar som resulterar i ökad svensk produktion kan faktiskt innebära sänkta klimatutsläpp på europeisk nivå. Och bara den som är långsiktigt lönsam kan investera i en grön omställning.