Även om majoriteten av befolkningen nu är dubbelvaccinerade och de flesta väl framme vid valdagen kommande höst lär vara trippelvaccinerade, så lär pandemin vara högst närvarande under valåret. Främst i diskussionen om äldreomsorg.
Coronakommissionens första delbetänkande har redan ett år på nacken, men slutsatsen att äldreomsorgen stod dåligt rustad att hantera krisen lär vara färsk i mångas minnen. I februari presenteras dessutom kommissionens slutbetänkande.
Regeringen har redan börjat arbeta för förbättringar. En utredare har fått i uppdrag att föreslå en äldreomsorgslag, och titta på hur tillgången till medicinsk kompetens i äldreomsorgen kan stärkas. En sådan mer tydlig lagstiftning specifik för äldreomsorgen finns hos vår granne i öst, Finland.
I en rapport från Myndigheten för Vårdanalys jämförs Sveriges äldreomsorg med norska, danska och finska motsvarigheter. Internationellt sett lägger alla fyra länderna stora resurser på äldreomsorgen, och sett till andel av BNP är det Sverige som spenderar mest. Samtliga fyra ligger dock en bra bit över snittet för vad som spenderas på äldreomsorg per invånare i andra europeiska länder.
Andra likheter är att ansvaret för äldreomsorgen ligger på motsvarande kommunal nivå i alla fyra länder. Men Sverige sticker ut genom att primärvården ligger på regional nivå. Hos samtliga av våra grannar är det en fråga för kommunerna. Att flytta ett sådant ansvar är ingen mirakelkur, men inte utan sina poänger.
Att en aktör som inte får anställa läkare ansvarar för en så skör och vårdintensiv grupp ställer höga krav på framgångsrik samverkan, krav som man ofta inte lever upp till i nuläget. Bristen på medicinsk kompetens i äldreomsorgen pekades ut som ett stort problem av Coronakommissionen.
Sverige har också en jämförelsevis stor andel vinstdrivande aktörer. I Norge, Finland och Danmark står idéburna aktörer för en större del av omsorgen. Det är intressant att fundera på varför.
Från vänsterhåll brukar idéburen välfärd ses som ett mer önskvärt alternativ än vinstdriven. Samtidigt är en viktig anledning till att ideella aktörer har en liten marknadsandel att de trängdes undan av det offentliga, i takt med den svenska välfärdsstatens expansion. När man åter öppnade upp för privata aktörer var det främst vinstdrivande verksamheter som hade kapital nog att starta.
Under pandemin har privat äldreomsorg fått bära hundhuvudet för de höga dödstalen, trots att inget tyder på att de varken var bättre eller sämre på att skydda de äldre (DN 11/10). Ändå ville Stefan Löfven (S) i fjol se ett privatiseringsstopp under pandemin.
När något rivits ner är det svårt att bygga upp igen. Det är värt att minnas, när Socialdemokraternas skepsis mot välfärdsvinster återigen gör sig påmind. Att försvåra för vinstdrivande aktörer skapar inte fler ideella, utan riskerar att bli ett slag mot det enda reella alternativ till offentlig omsorg vi har idag.
En stor åldrande befolkning innebär också ökade äldreomsorgsbehov. Politiker som vill försvåra, snarare än förenkla för privata alternativ, borde få frågan hur de tänkt stärka äldreomsorgen för att lösa den ekvationen.
