Problemet för invånarna i Kupjansk i östra Charkivs län är att deras stad ligger där den ligger – på en höjd och i en större vägkorsning. I ett krig blir en sådan plats mycket viktig både för angriparen och försvararen. Och då sitter civilbefolkningen trångt till.
För den ryska armén var kontroll av Kupjansk nödvändig för att försörja de egna styrkorna i Izium, som i sin tur var tänkt som brohuvud för anfall mot västra Donetsk län. Det senare blev det inget med. Någonstans i juni stod det klart att ryssarna inte skulle klara av att röra sig mot Slovjansk och Kramatorsk norrifrån. Samtidigt hade de samlat ihop mycket trupp och framför allt materiel i Izium.
Följdriktigt var Kupjansk en av de platser som ukrainarna siktade in sig på när de inledde sin motoffensiv för tre veckor sedan. Staden delas av floden Oskil i nordsydlig riktning. Den viktiga vägen går på den västra sidan vilket gjorde att ukrainarna snabbt kunde skära av den och även ta kontroll över västra Kupjansk. När försörjningsledet kapades var Iziums fall bara en tidsfråga, vilket också skedde i form av en panikartad flykt.
De ryska styrkorna lyckades dock bita sig fast i östra Kupjansk, på andra sidan av en sprängd bro, och trängdes bort först under den gångna helgen.
När striderna i Kupjansk drog igång blev det som vanligt: elen försvann, vattnet försvann, telefonförbindelsen och internet försvann. Gasen försvann stötvis.
En del invånare har evakuerats till Charkiv och till säkrare delar av Ukraina. Andra har stannat kvar i hopp om att allt snart är över eller för att de inte orkar med en flytt. Det senare gäller framför allt många äldre. Denna civilbefolkning är helt beroende av hjälpsändningar som sköts så gott som uteslutande av frivilligorganisationer och kommer i otillräckliga antal. Med ryssarna några kilometer bort och ständig beskjutning har det oftast varit för farligt att åka in.
I måndags var jag med vid en sådan leverans från Operation Aid – tre minibussar lastade med vatten, mat, hygienartiklar som tvål och schampo, hundmat och lite annat. Fyra ex-militärer i gruppen, tre britter och en australiensare, organiserade det hela.
Risk för artilleribeskjutning gjorde det omöjligt att ha en stor utdelningsplats där många människor skulle samlas. I stället gjorde vi flera korta stopp på innergårdar vid flerbostadshus. Ett sätt var att fråga hur många lägenheter det finns på gården, där folk fortfarande bodde, ställa fram vatten och matlådor i den mängden och komplettera vid behov.
På samtliga platser i Kupjansk dit vi kom sa de boende att detta var den första hjälpsändningen som de hade sett under de tre veckor som striderna pågått, något som intygades av poliser.
Det går att förstå. Efter en ett par relativt lugna timmar då man bara hörde utgående ukrainskt artilleri kom det två nedslag relativt nära. Lyckligtvis var vi nästan klara, kunde hoppa in i minibussarna och åka iväg.
Men människorna i Kupjansk är kvar. Risken att bli träffad av artilleri minskar allt eftersom ryssarna drivs längre bort från staden. Och det går fort nu. När det sker kommer fler hjälpsändningar. Det är dock enbart överlevnad, inte ett normalt liv. Dit är ännu vägen lång och svår.
