Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Låga anslag för humaniora underminerar bildningsidealet. Bild: Berit Roald
Låga anslag för humaniora underminerar bildningsidealet. Bild: Berit Roald

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Humaniorans status skadar bildningsidealet

Att uppvärdera humaniorans status, och informera om just nyttan, lyfts som lösningen på ett fallande antal sökande.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Befinner sig humanioran i kris? Ett stadigt sjunkande antal sökande och antagna det senaste decenniet har väckt debatt om frågan. Trots att de humanistiska ämnena – däribland språk, filosofi, idéhistoria och konstvetenskap – tenderar att tillskrivas eviga värden, tycks de värderas lågt i Sverige.

Nyligen på SvD debatt (6/6) skrev tre forskare från Lunds universitet och varnade för att underskatta bildningens betydelse. Detta utifrån sin rapport "Humanistisk kunskap och kompetens”, där de med hjälp av en enkätundersökning kartlagt hur humanister upplever nyttan av sin utbildning efter examen.

Hur upplever då humanisterna själva till sin utbildning? Det som uppges i svaren pekar såväl på nytta för individens personliga utveckling, eller vad som skulle kunna kallas "bildning". De har fått nya och fördjupade kunskaper, utvecklat kritiskt tänkande och har lättare att förstå samhällsdebatten. Det har ett stort värde i sig.

Samtidigt är det ofta just det allmänna bildningsvärdet som får rycka ut för att försvara humanioran, medan ämnets rykte som förberedande för yrkeslivet är mer skamfilat. Studenterna "utbildas för arbetslöshet" heter det ibland. Rapporten ger en något muntrare bild.

Majoriteten av de svarande har fått jobb efter studierna, få har varit långtidsarbetslösa. Många anser dessutom att de drar nytta av sina lärdomar från studierna och främst de med antingen en kandidat- eller masterexamen anser att de förbättrat sina möjligheter på arbetsmarknaden

Det sista är inte särskilt förvånande. För arbetsgivare kan en examen ha ett viktigt signalvärde. Högre studier kräver förmågor – såsom självständighet, ansvarskänsla, förmåga att planera och slutföra saker – som är svåra att mäta på en arbetsintervju. Samtidigt pekar svaren på att många arbetsgivare antingen saknade kunskap om eller helt enkelt inte värderade humanistisk kompetens särskilt högt.

Att uppvärdera humaniorans status, och informera om just nyttan, lyfts som lösningen på ett fallande antal sökande. Det är inte utan poäng, men räcker nog inte om det bara sker i ord.

Av alla utbildningsområden i högskolan är det humaniora (och samhällsvetenskap) som får lägst ersättningsbelopp per student. Som konsekvens får humaniorastudenterna minst lärarledd tid, i genomsnitt 5–8 timmar i veckan enligt Universitetskanslerämbetets rapport "Lärarledd tid i den svenska högskolan" från 2018. Motsvarande siffra för natur och teknik är 16 timmar i veckan.

Humaniora lämpar sig ofta för självstudier. Men mindre än åtta lärarledda timmar i veckan är väldigt lite, och tillsammans med stora undervisningsgrupper är det kanske den tydligaste indikatorn på ämnets status. Lägg till ett system som premierar genomströmning, där anslag fördelas för godkända studenter, vilket riskerar att resultera i sänkta krav.

Att utbilda sig är en risk, och få är redo att tillbringa flera år på en nedprioriterad lågstatusutbildning. Ett grundkrav är att humaniorans institutioner åtminstone har resurser att bedriva kvalitativa utbildningar. Annars kommer bildningsidealet på de svenska universiteten fortsätta ta stryk.