Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Till skillnad från svenska socialdemokrater så lyfter Finlands statsminister Sanna Marin kärnvapenparaplyet som en fördel med Nato-medlemskap. Bild: Paul Wennerholm/TT
Till skillnad från svenska socialdemokrater så lyfter Finlands statsminister Sanna Marin kärnvapenparaplyet som en fördel med Nato-medlemskap. Bild: Paul Wennerholm/TT

Emanuel Örtengren: Hellre kärnvapenparaply än värnlöshet

Socialdemokraterna våndas över Nato-ländernas kärnvapen. Det bästa sättet att hantera frågan är dock att bli en del av den grupp som fattar besluten.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

När Finlands statsminister Sanna Marin besökte Stockholm för några veckor sedan sade hon något ovanligt. Svenska socialdemokrater våndas över att gå med i Nato på grund av att alliansen delvis bygger på kärnvapenavskräckning, men Marin lyfte i stället detta som en av de stora fördelarna med Nato-medlemskap. Utan kärnvapen finns det ingen trovärdig säkerhetsgaranti, anser Marin: "Inom Nato finns ett kärnvapenparaply vilket ger den sortens säkerhet" (Yle 13/4).

För svenska Nato-motståndare – eller, som i den socialdemokratiske debattören Daniel Suhonens fall, motvilliga Nato-anhängare (Aftonbladet 23/4) – är kärnvapen ett rött skynke. Den tidigare utrikesministern Margot Wallström (S), som länge drev på för att Sverige skulle skriva under ett FN-avtal om kärnvapenförbud, hävdar till exempel att kriget i Ukraina visar att kärnvapenavskräckning inte fungerar. Detta beror enligt Wallström på att Putins kärnvapenhot bakbinder Nato, vilket gör att Ukraina hamnar i kläm (DI 25/4).

Wallströms resonemang står i strid med all logik och mänsklig observationsförmåga. Tvärtom visar Putins kärnvapenskrammel att avskräckningen fungerar, fast ur ett ryskt perspektiv. Varför skulle Nato annars ha avstått från att ingripa direkt i Ukraina? Det tandlösa FN-avtal som Wallström för inte så länge sedan försvarade hade dessutom varit fullständigt verkningslöst mot Ryssland, som rustat upp snarare än ned sin kärnvapenförmåga.

Det är också värt att minnas att Sverige länge hade ett eget kärnvapenprogram, vilket sågs som det yttersta medlet för att främja svensk neutralitet. Både Tage Erlander (som ovan nämnde Daniel Suhonen nyligen har skrivit en bok om) och Olof Palme hörde till dem som hävdade Sveriges rätt att tillverka egna atombomber.

Det var inte förrän Sverige erbjöds skydd under det amerikanska kärnvapenparaplyet på samma villkor som Danmark och Norge som det svenska kärnvapenprogrammet avvecklades 1972, efter nästan 30 års verksamhet. Det beslutet, snarare än något Margot Wallström någonsin gjorde, kan ha varit Sveriges enskilt största insats för att minska spridningen av kärnvapen.

Likväl lever vi fortfarande i en värld med kärnvapen, och vare sig svenska socialdemokrater är bekväma med det eller inte befinner sig Sverige alltjämt under det amerikanska kärnvapenparaplyet. Det bästa sättet att hantera det faktumet är att vara med och ta kontroll över beslut om hur kärnvapen används, vilket Sverige bara kan göra som medlem i Nato.

Inom Nato tas nämligen alla beslut om kärnvapen i Nuclear Planning Group, som alla Nato-medlemmar utom Frankrike deltar i. Där liksom i Nato i övrigt fattas beslut genom konsensus, och genom åren har organisationen tagit flera initiativ för att motverka spridningen av massförstörelsevapen i enlighet med det så kallade icke-spridningsavtalet (NPT).

Det betyder inte att var och en behöver sluta ängslas och lära sig att älska bomben, men som Sanna Marin påpekade är det bättre att stå under ett kärnvapenparaplys skydd än att inte göra det.