Skottlossningen i stadsdelen Gamlegården i Kristianstad i början av augusti fick stor medial uppmärksamhet.
Skottlossningen i stadsdelen Gamlegården i Kristianstad i början av augusti fick stor medial uppmärksamhet. Bild: Johan Nilsson/TT

Hela samhället måste slå tillbaka – för ett likvärdigt liv till alla

När otryggheten växer i utsatta områden i takt med att gängkriminaliteten breder ut sig måste samhället slå tillbaka på bred front – med bättre skolor, bättre tillgång till sjukvård och ökad trygghet och säkerhet.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

ANNONS
|

Det går nästan inte en vecka utan skjutningar och gängmord. I onsdags mördades en 30-årig man på en restaurang i stadsdelen Skäggetorp i Linköping. Tidigare i år har en 20-åring och 16-åring skjutits ihjäl i Linköping och det pågår sedan länge konflikter mellan olika kriminella gäng i staden.

Ser man tillbaka på sommaren har morden och skottdåden avlöst varandra, och det är inte bara i storstäderna som det skjuts.

Den 3 augusti skedde en uppmärksammad skjutning i Gamlegårdens stadsdel i Kristianstad. Mitt på eftermiddagen öppnade någon eller några eld utanför ett köpcentrum och tre personer skadades allvarligt, två män i 20- respektive 30-årsåldern samt en kvinna i 60-årsåldern. Skjutningen fick stor medial uppmärksamhet, framför allt för att den drabbade ett till synes slumpmässigt offer.

ANNONS

Gamlegården är ett så kallat utsatt område som av polisen definieras som ett geografiskt avgränsat område med låg socioekonomiskt status och där de kriminella har en stor påverkan på sin omgivning. Enligt den senaste sammanställning från 2019 finns det 60 utsatta områden i Sverige, varav 28 anses vara särskilt utsatta. De utsatta områdena är koncentrerade till de tre storstadsområdena men många finns även utanför storstäderna; Andersberg i Halmstad räknas som ett utsatt område.

Totalt bor det nästan 600 000 personer ett utsatt område, det är alltså väldigt många människor som på ett eller annat sätt kan uppleva otrygghet i sin vardag. Det är inget mindre en skandal och något som politikerna på alla nivåer måste bekämpa.

I samband med skjutningen i Kristianstad intervjuade Dagens Nyheter kriminologen Mikael Rying vid polisens nationella operativa avdelning, Noa (DN.se (4/8). Han konstaterade att det dödliga våldet inom kriminella miljöer ökat markant de senaste 30 åren och att allt fler utomstående drabbas. Några orsaker som han tar upp är att de kriminella gängen är mer fragmentiserade, har större tillgång till vapen och är betydligt fler än tidigare. Utvecklingen drabbar framför allt de boende i de utsatta områdena.

”Man kan inte ha områden där kriminella skrämmer upp folk. De skulle aldrig accepteras i exempelvis Stockholms innerstad. De allra flesta som bor i de utsatta områdena är vanliga hederliga människor, och vi pratar för lite om vad man behöver göra för att bygga upp deras trygghet, säkerhet och normalitet i förhållande till andra bostadsområden i Sverige”, säger Mikael Rying till Dagens Nyheter (4/8).

ANNONS

Detta är tyvärr en tydlig bild av Sverige håller på att glida isär, beroende på var du bor får du räkna med olika nivåer av trygghet.

I en intervju i veckan i Kvällsposten berättar den beskjutna kvinnan i Gamlegården om den våldsamma händelsen och livet därefter (Kvp.se 25/8). Det är en på många sätt skakande berättelse om hur en utomstående person som skulle posta ett brev hamnar mitt i skottelden. Hon träffades av tre skott. Ett skott trasade sönder hennes ena överarm, ett skott gick in vid kinden och ut genom överkäken och förstörde hennes tänder och det tredje träffade henne i benet.

Hon hade änglavakt som överlevde, men hon berättar också att vägen tillbaka till ett normalt liv är lång. Kvinnan har bott i området i hela sitt liv. I intervjun framgår att hon hoppas att polisen får fast de skyldiga bakom skottdåden, men att hon inte vågar hoppas för mycket. Det är få som vågar bryta den utbredda tystnadskulturen.

”Jag skulle ingripa om jag såg något som hände. Men ringa och berätta vem som gjort ena eller det andra. Nej, jag tror inte det. Jag vill inte blanda mig i”, säger hon avslutningsvis.

Här sätter kvinnan fingret på en av de saker som utmärker ett utsatt område, nämligen att de kriminella har en stor påverkan på sitt lokalsamhälle. Detta är mycket allvarligt, för risken är uppenbar att vi går mot allt större skillnader mellan olika bostadsområden i Sverige.

ANNONS

Det är viktigt att poängtera det uppenbara, att polisen får de resurser som behövs för att gripa och lagföra de som ligger bakom dödsskjutningarna. Ingen mördare ska få gå fri på Sveriges gator och torg. Nu är det inte så i praktiken, men det måste vara målet.

I det här avseendet har samhället misslyckats kapitalt, det är alltför många som går fria och gängen vet om att det är relativt riskfritt att begå mord. Dessutom är en utbredd tystnadskultur ett mycket svårt problem som måste tacklas.

Men frånsett detta, att mördare måste gripas och sättas i fängelse, behöver samhället jobba på fler fronter. Det är nu den verkligt tuffa uppgiften kommer, att vinna förtroendet från de medborgare som bor i de utsatta områdena, att de vågar vittna om vad de har sett.

Som det ofta påpekas i den allmänna debatten saknas det i dag en övergripande plan för hur landets 60 utsatta områden ska försvinna från polisens lista. Visserligen är det många som har förslag om vad som behöver göras, inte minst från högeroppositionen som vill ser skärpta straff och mer resurser och befogenheter till polisen. Steg för steg går också regeringen i den riktningen.

På fredagen öppnade inrikesminister Mikael Damberg (S) för att tillåta hemlig avlyssning av de kriminella gängen utan några konkreta brottsmisstankar. Att göra lagändringar och skjuta till mer resurser kan vara en lösning, men det räcker inte. De utsatta områdena som vi har i dag måste ses i ett större sammanhang, som en konsekvens av det samhälle vi har i dag.

ANNONS

Givetvis har alla ett ansvar för sina egna handlingar och ska straffas om de bryter mot lagen. Ändå är det viktigt att motverka de skadliga miljöer som finns där gängen ständigt kan rekrytera nya ungdomar.

”Idén om oss, svenskarna, som goda och rentvådda överensstämmer illa med de upprepade barnamorden. Morden måste därför förtigas och förträngas, tolkas som något annat och kan inte sörjas av samhället som den tragedi de är.”

Detta säger Nicolas Lunabba i ett av de mer gripande sommarprogrammen under den gångna sommaren i Sveriges Radio (19/8).

Nicolas Lunabba har en lång erfarenhet av att arbeta med barn och unga i utsatta miljöer. Han är i dag verksamhetsansvarig för organisationen Helamalmö som finns i stadsdelen Nydala i Malmö och som erbjuder unga frukost, aktiviteter och försöker att skapa meningsfull vardag för individer som växer upp under tuffa villkor. Helamalmö har sitt ursprung i basketklubben Malbas och dess sociala verksamheter, men är i dag en fristående organisation.

I programmet berättar Lunabba att under de senaste 12 åren har 19 unga människor som stått honom nära antingen mördats eller mördat, unga människor som i hans ögon är barn.

Det är en brutal verklighet som Nicolas Lunabba beskriver, och som kryper in under huden när han berättar om tre basketspelande pojkar som lever i riskzonen för att hamna i kriminella kretsar, och som han kommit att jobba nära.

ANNONS

Han blir själv personligt engagerad i en av pojkarna, Elijah, som flyttar in till honom och för vilken han blir en slags fosterpappa. Det blir ingen lätt resa för Nicolas Lunabba, men det går ändå vägen för Elijah. Han är en stor baskettalang, får stipendium i USA och blir basketproffs. För de andra två pojkarna går de sämre, den ena skadar sig själv när han ska sätta ut en sprängladdning och den andra skjuter en jämnårig.

Nicolas Lunabba visar på en brutal verklighet i dagens Malmö, och i dagens Sverige. Men han vill också öppna för lösningar.

”Jag tror att barn som går i en skola som är lika för alla och där alla samhällsklasser möts lär sig att skapa relationer och vänskap med många olika slags människor. Lär sig bygga framtiden tillsammans”, säger han, och pekar här på det problematiska med dagens skolsystem som leder till allt större segregation.

”Det demokratiska projektet är antingen inkluderande eller exkluderande”, säger Lunabba avslutningsvis, och det ligger nära till hands att göra tolkningen att Sverige går mot samhälle som alltmer stänger ute vissa delar av befolkningen.

Detta är ett slags vägskäl, ska Sverige gå mot ett mer uppdelat samhälle eller ett samhälle som omfattar alla? Vilken väg vi tar beror de politiska val vi gör i dag.

ANNONS

Målet borde vara ett samhälle som är likvärdigt för alla, där alla barn får lika möjligheter till en bra skolgång, och lika möjligheter till en god sjukvård och omsorg. Och inte minst lika möjligheter till ett tryggt och säkert liv. Bor du i ett utsatt område har du inte alltid dessa möjligheter. Det är inte ett likvärdigt liv.

Allt för ofta lämnar elever från utsatta områden grundskolan utan gymnasiebehörighet. Boende i dessa områden har lägre medellivslängd än genomsnittet i Sverige. Och inte minst har människorna större risk för att utsättas för brott och upplever större otrygghet.

Sammantaget har boende i de utsatta områdena inte ett likvärdigt liv. Därför måste samhället slå tillbaka på bred front och ge alla medborgare ett likvärdigt liv.

ANNONS