Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Dorotea. Skillnaden mellan olika kommuners kommunalskatt är nästan sex kronor – högst är den i Dorotea kommun. Bild: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD / TT
Dorotea. Skillnaden mellan olika kommuners kommunalskatt är nästan sex kronor – högst är den i Dorotea kommun. Bild: Magnus Hjalmarson Neideman / SvD / TT

Joakim Broman: Har regeringen gett upp inför kommunkrisen?

Sverige behöver ta ett helhetsgrepp kring det som kan sammanfattas under begreppet "kommunkrisen”. Det handlar om ökad regionförtätning och att knyta ihop fler delar av landet genom förbättrad transportinfrastruktur.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Invånarna i Österåker i Stockholms län betalar 29 kronor och 18 öre i kommunalskatt för varje intjänad hundralapp. I Dorotea i Västerbotten är nivån i stället 35 kronor och 15 öre. Ett typiskt hushåll i Österåker får därmed behålla runt 30 000 kronor mer om året än i Dorotea.

Skillnaden beror inte främst på olika prioriteringar – även om uppenbart skatteslöseri och märkligheter också förekommer på sina håll – utan på olika förutsättningar.

En redan svag arbetsmarknad i delar av landet, exempelvis Norrlands inland, förstärks av demografiska faktorer. När kommunalskatten höjs för att rädda skolan eller äldrevården försämras incitamenten att arbeta ytterligare.

Höga skatter är skadliga i sig, men kan leda till en negativ spiral där företag i utsatta kommuner får allt sämre villkor att växa och anställa. Som tidigare statssekreterarna Sören Häggroth (S) och Dan Ericsson (KD) skriver i Dagens Samhälle (1/6) riskerar coronapandemins efterverkningar dessutom att göra klyftan mellan kommuner än större.

En lågkonjunktur med kraftigt ökad arbetslöshet drabbar de kommuner som redan hade små marginaler ännu hårdare.

Häggroth och Ericsson föreslår i sin rapport "Utjämning av kommunalskatterna” för Kommuninvest införandet av ett småkommunstillägg, där kommuner med färre än 10 000 invånare skulle få ett höjt statsbidrag på 12 miljoner kronor om året.

Det vore säkert välkomna pengar. Men dels kan man invända att en del kommuners svaga ekonomi inte alltid handlar om att de är just små, utan om gleshet, avstånd till större tätorter och demografiska faktorer.

Gränsen på 10 000 är också godtycklig: går det säkert att säga att Gnosjö i Småland – med ett invånarantal på 9 700 och en arbetslöshet under rikssnittet – har större nytta av pengarna än Strömsund i Jämtland, som har 11 700 invånare och nästan dubbelt så hög arbetslöshet som Gnosjö?

Framför allt är det, som Häggroth och Ericsson själva verkar inse, att varken 12 miljoner eller för den delen ytterligare miljarder i statsbidrag kommer att lösa de strukturella problem som många kommuner står inför.

Sverige skulle behöva ta ett helhetsgrepp kring det som kan sammanfattas under begreppet “kommunkrisen”. Det handlar om ökad regionförtätning, att knyta ihop fler delar av landet genom förbättrad transportinfrastruktur, om incitament för kommunsammanslagningar och utbildningssatsningar.

Mekanismer måste komma på plats för att trycka ner skattenivåerna i utsatta kommuner och det kommunala utjämningssytemet måste reformeras så att det varken uppmuntrar onödiga utgifter eller bestraffar tillväxt.

Så kallade asymmetriska kommunmodeller, där vissa kommuner kan välja bort viss verksamhet, måste utredas i detalj. Socialförsäkringssystemen måste reformeras så att de uppmuntrar rörlighet även geografiskt.

Det är ingen lätt uppgift att vända utvecklingen, men efter att regionreformen gått i stöpet verkar regeringen ärligt talat inte ens försöka. Fler statsbidrag kastas efter problemet så att man slipper ta tag i de svåra frågorna.

Man undrar om det beror på att det från Rosenbad är betydligt närmare till Österåker än till Dorotea.