Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Hej

Hej

Moderaternas partiledare föreslog i veckan att förbjuda samröre med kriminella gäng. Bild: Pontus Lundahl/TT

Pontus Almquist: Handlingskraft för handlingskraftens skull

Vill politikerna komma tillrätta med den organiserade brottsligheten måste man upphöra med att lägga ned energi på utsiktslöst lagstiftningsarbete.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Den organiserade gängbrottsligheten har det senaste året varit den svenska inrikespolitikens mest aktuella problem. Häromveckan (28/8) dömdes fem medlemmar i den så kallade “Dödspatrullen” för mord och mordförsök i dansk rätt.

Det uppmärksammades också hur ett kriminellt nätverk i Göteborg upprättat vägspärrar i sitt område, och de senaste åren har det dödliga våldet i gängmiljöer ökat, enligt Brottsförebyggande rådet.

Det står alltmer klart för beslutsfattare att den gängrelaterade brottsligheten inte bara drabbar de livsstilskriminella – utan kan drabba i stort sett vem som helst. I det mest tragiska av fallen, som knappast någon kan ha missat, mördades en tolvårig flicka i Botkyrka för ett par veckor sen.

Att politiker i det här läget kommer med långtgående förslag om hur brottsligheten ska stävjas är i grunden bra och förståeligt, men det är samtidigt ingen ursäkt för att handla direkt irrationellt.

Moderatledaren Ulf Kristersson föreslog exempelvis häromveckan att en ny lagstiftning ska utredas som gör det straffbart att ha samröre med kriminella organisationer. Frågetecknen hopar sig: Vad är en kriminell organisation? Kommer en grupp med personer som förekommer i belastningsregistret kunna träffas utan att bli misstänkta av polisen? Hur står sig i så fall detta mot den grundlagsskyddade föreningsfriheten?

Kristersson menar att polisen har koll på vilka som samverkar med gängen, varför det nog kommer att gå bra.

Om förslaget mot förmodan skulle gå igenom riksdagen är frågan dock i vilken utsträckning det tillför något som inte redan är kriminaliserat genom annan lagstiftning. Okvalificerat lagstiftningsarbete är ett allvarligt problem, och enligt Sveriges Radios granskning (22/12-18) har andelen lagförslag som sågas till fotknölarna av experterna på Lagrådet ökat de senaste åren.

Kristdemokraterna har i sin tur aviserat att man vill utreda möjlighet för åklagare att undanhålla bevisning mot den misstänkte till dess att det är huvudförhandling – ännu ett lagförslag som hade hamnat i papperskorgen och stulit väl behövda utredningsresurser från annat, eftersom en sådan reform inte hade ansetts förenlig med de krav Europakonventionen ställer på en rättvis rättegång.

Regeringen håller också på att utreda anonyma vittnen, vilket även det riskerar att bli ett hårt slag i luften. Anonyma vittnesmål får aldrig vara avgörande för utfallet i en rättegång, enligt de krav på rättssäkerhet som Europadomstolen ställer, varför tillämpningsområdet hade varit kraftigt begränsat. Att som vissa politiker utmåla reformen som något av mirakelkur är därför missvisande.

Vill politikerna på allvar komma tillrätta med den organiserade brottsligheten och dess samhälleliga skadeverkningar måste man upphöra med lägga ned tid, energi och resurser på verklighetsfrånvänt och utsiktslöst lagstiftningsarbete.

Det är uppenbart att många vill verka handlingskraftiga enbart för sakens skull, utan ett genuint intresse för att faktiskt lösa problemen. Det bådar inte gott inför framtiden.