Framför slottet i Halmstad samlas löven ihop, hösten är här. Över Slottsbron är det kraftig trafik i morgonrusningen, vardagen är här. Livet går vidare, även efter ett val, och man kan tro att allt är som förr. Det stämmer till viss del, men det blåser också högervindar genom Sverige. För den som oroar sig för klimatet är det illa, likaså för den som månar om en mer likvärdig skola.
På onsdagskvällen blev det i stort sett klart att det blir maktskifte i Sverige när den sista omgången med röster höll på att räknas och på torsdagen meddelade statsminister Magdalena Andersson sin avgång hos riksdagens talman.
Resultatet från valnatten stod sig, och Moderaternas partiledare Ulf Kristersson samlar nu en majoritet i riksdagen bakom sin kommande regering. Men regeringsunderlaget är nästan lika lövtunt som den socialdemokratiska regeringen haft sedan förra hösten. Förvisso kan Kristersson bygga sin regering på ett mandat mer än Magdalena Andersson, men M-ledaren har ändå bara två mandats övertag och då med ett nödvändigt stöd av vitt skilda partier som Liberalerna och Sverigedemokraterna.
När en påstådd enighet under valrörelsen nu byts ut till hårda förhandlingar om regeringen uppstår många frågor. Hur ska Kristersson kunna bygga en regering som har ett stabilt underlag? Vilka partier kommer att ingå i regeringen? Och hur långt är mellanölspartiet Liberalerna (4,6 procent) berett att gå för att ingå i en regering som tar stöd av portvinspartiet Sverigedemokraterna (20,1 procent)?
Självklart kommer SD kräva att få ett reellt inflytande över den förda politiken även om partiet kanske inte har för avsikt att ingå i regeringen. Lika självklart är att dess krav kommer att stå långt från de liberala värderingar som L säger sig stå upp för, som till exempel alla människors lika värden.
Ser man på de fyra partiernas tidigare utspel och hur de har agerat i riksdagen så finns det en del att oroa sig för, inte minst för klimatet och skolan. Under valrörelsen gjordes flera gemensamma utspel om satsningar på kärnkraften för att lösa dagens svåra utmaningar på energiområdet. Men det är en återvändsgränd eftersom det inte finns några snabba lösningar med kärnkraften. När dessutom förnyelsebara energikällor som vind och sol snabbt blir billigare att installera och kan byggas ut snabbt är de långt bättre energikällor än kärnkraft.
Det går också att dra slutsatser av det som inte har sagts så mycket om i valrörelsen, nämligen skolan. Där har de fyra partierna ungefär samma ingång, att dagens skolsystem i grunden är bra, även om det behöver justeras. Den inställningen räcker inte långt när skolan år från år blir alltmer segregerad. Risken är nu att den utvecklingen kommer att fortsätta ohejdat i ytterligare fyra år till. För vad kan det tidigare skolpartiet L egentligen åstadkomma om partiet inte ens vill se dagens stora problem.
Det går att hävda att för många fortsätter livet som vanligt, att löven faller efter sommaren och att vardagen tar vid efter ett val. Ändå finns en gryende oro att högervindarna leder till att kampen för att få ner de fossila utsläppen i allt högre takt sätts på vänt. Likaså att skolans negativa utveckling med allt större skillnader mellan elever och mellan skolor fortsätter att öka så länge som skolsystemet inte reformeras i grunden.
För en liberal smärtar det också att se Liberalerna störta ner i en konservativ grop där man tror att gårdagens lösningar är svaret på framtidens utmaningar. För det är den oundvikliga konsekvensen av att samarbeta med ett högerextremt parti som har ett väljarstöd som är mer än fyra gånger som stort som ens eget parti.
