Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Utbildningsminister Anna Ekström (S) har blivit måltavla för högerns orättfärdiga kritik. Bild: Fredrik Sandberg/TT
Utbildningsminister Anna Ekström (S) har blivit måltavla för högerns orättfärdiga kritik. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Mattias Karlsson: Högerns larmande döljer skolans verkliga problem

Den senaste veckans rasande debatt om Pisa-undersökningen är en avledningsmanöver från högern, och ett sätt att flytta fokus från skolans verkliga problem. Låt dem inte lyckas med det.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

För den som vill förstå den svenska skoldebatten kan det vara intressant att se på de mediestormar som återkommer med jämna mellanrum och som inte sällan drivs på av politiken. Särskilt intressant är att följa de kraftiga reaktioner som följer av förslag på att antingen införa lottning till friskolor eller att på något sätt förändra det fria skolvalet så att skolan kan bli mer likvärdig. Då brukar en samlad högeropposition genast rasa.

Något liknande har faktiskt hänt den gångna veckan, fast nu av en helt annan orsak, hur den svenska Pisa-undersökningen, som mäter elevernas kunskaper, har genomförts.

Det var förra torsdagen som Riksrevisionen presenterade sin granskning av hur regeringen och Skolverket hanterat den senaste Pisa-undersökningen. För att förstå Riksrevisionens kritik måste man känna till att den internationella Pisa-studien mäter 15-åringars kunskaper i läsförståelse, matematik och naturkunskap. Studien görs var tredje år och det är den ekonomiska samarbetsorganisationen OECD som ligger bakom Pisa.

Den mätning som nu är på tapeten är det prov som genomfördes våren 2018 då drygt 5 500 elever fördelade på 223 skolor deltog. I denna undersökning var det 11 procent av de svenska eleverna som hade tagits bort, exkluderats, framför allt med hänvisning till de många nyanlända elever som Sverige tog emot under 2015.

Det är denna höga andel av borttagna elever som det har blivit en politisk strid om.

Riksrevisionen riktar framför allt kritik mot regeringen för att man inte gjort mer för att undersöka den höga andelen. Men revisionen säger inget om att detta har gjorts medvetet. När man lyssnar på oppositionen låter det annorlunda.

”Det regeringen de facto gör är att manipulera verkligheten. Om man undanhåller verkligheten det som är fakta, då kan man ju inte heller sätta in nödvändiga åtgärder för att vända utvecklingen i svensk skola”, sa Kristdemokraternas partiledare Ebba Busch till SVT (29/4).

Liknande tongångar har hörts från Moderaterna.

”Anna Ekström har medvetet mörkat för att försköna resultaten i svensk skola, och sen har regeringen klappat sig själva på axeln och varit nöjda”, sa Kristina Axén Olin, utbildningspolitisk talesperson för Moderaterna, till SVT på torsdagen i samband med att utbildningsministern blivit utfrågad av riksdagens utbildningsutskott.

Ibland blossar det upp till kraftig mediestorm i skoldebatten. Det är bra för att blottlägga de problem som finns i den svenska skolan. Men när kritiken kommer från höger är det tyvärr mer ett spel för gallerierna och ett sätt att dölja de verkliga problemen i den svenska skolan. Detsamma kan man säga om högeroppositionens massiva kritik mot regeringen och utbildningsminister Anna Ekström i hanteringen av Pisa.

Hur en politiker uttrycker sig har också stor betydelse. Det är vilseledande av både Ebba Busch och Kristina Axén Olin att med ett så högt tonläge hävda att det har skett en medveten mörkläggning av det svenska Pisa-resultatet.

Men för den vanliga väljaren, den som inte har tiden att fördjupa sig i alla politiska spörsmål, kan det framstå som att verkligen finns ett ont uppsåt.

Det är alltså undersökningen som gjordes våren 2018, och som presenterades i december 2019, som nu har hamnat i skottgluggen. När utbildningsminister Anna Ekström presenterade resultatet från Pisa 2018 kunde hon tala om en glädjens dag då undersökningen visade att svenska elever presterade bättre än tidigare.

Men tidigt framkom det kritik mot den stora andelen elever – 11 procent – som hade exkluderats från undersökningen i Sverige. Det var betydligt högre än de 5 procent som är satt som gräns, men OECD hade ändå godkänt den högre andelen med hänvisning till att Sverige tog emot många flyktingar under 2015, och därmed hade många elever som inte haft möjlighet att tillgodose sig tillräckligt med kunskaper.

Trots att den höga andelen varit föremål för ytterligare en granskning av OECD, och som inte fann något att anmärka, har alltså Riksrevisionen gjort en ny granskning och kommit fram till att Sverige ändå har tagit bort för många elever, och att detta har påverkat det slutliga resultatet i en positiv riktning.

En anledning till detta kan vara att det är ute på skolorna som bedömningarna görs av rektorer och lärare om vilka elever som ska exkluderas, något som ger utrymme för olika tolkningar.

Riksrevisionen menar att den höga andelen av elever som exkluderats har gjorts på fel grunder, och att både regeringen och Skolverket har brustit i att följa upp detta. Men man går inte längre än så i sin kritik.

”Riksrevisionen gör ju inga som helst antaganden om att det skulle vara mygel, fusk eller trixande med siffrorna”, säger Skolverkets generaldirektör Peter Fredriksson till TT.

Men i den allmänna debatten har detta uttalande helt drunknat. I stället har en samlad högeropposition dundrat på och menar att det förekommer en mörkläggning av den svenska skolans tillstånd.

Även om Pisa-undersökningen är gedigen och har ett stort värde i att jämföra olika skolsystem mellan varandra och även se på utvecklingen över tid, måste man komma ihåg att studien påverkas av de olika nationella kontexter där den genomförs. I till exempel Sydkorea tillmäts Pisa-studien en stor betydelse, och det är vanligt att lärare till elever som gör provet uppmuntrar dem att göra så bra ifrån sig som möjligt då det är nationens stolthet som står på spel

Så har det inte varit tidigare i Sverige. Pisa-studien genomförs på våren under en tid då svenska niondeklassare har många andra viktiga prov. Eftersom Pisa-provet inte är betygsgrundande kan man förstå att svenska elever av rationella skäl kanske inte lägger så mycket energi på att prestera bra. Detta kan ha förändrats i takt med att Pisa blivit allt viktigare i den svenska skoldebatten och lärarna därför i högre utsträckning uppmanat eleverna att göra så bra ifrån sig som möjligt.

Det är något paradoxalt i att en undersökning som gjordes för tre år sedan nu blir så uppmärksammad, men det speglar också vilken sprängkraft skolan har för närvarande i svensk politik.

Den skolpolitiska debatten präglas av en kamp om att formulera problemen i den svenska skolan. På den ena sidan har vi framför allt partier till höger som menar att skillnaderna i skolan främst beror på boendesegregationen, och som inte heller drar sig för att koppla ihop de ökade skillnaderna mellan skolor och kommuner med en ökad invandring till Sverige.

Den andra sidan, partier på vänsterkanten och också allt fler liberala debattörer, lyfter i stället fram att skillnaderna mellan skolor och mellan elever i allt större utsträckning beror på själva skolsystemet och de marknadskrafter som faktiskt är rådande där med det fria skolvalet och en rörlig skolpeng.

Det mesta pekar på att skolresultaten i den svenska skolan har blivit bättre det senaste decenniet. Och oavsett resultatet av 2018 års Pisa-undersökning kan nog båda sidor vara överens om ett annat allvarligt problem, att skolsegregationen ökar.

Det är illavarslande att den ena sidan inte tycks vilja göra något åt det utan helt frankt hänför problemen till antingen boendesegregationen eller att de beror på invandringen. Den andra sidan är däremot mer villig att ta tag i problemen och faktiskt komma med förslag på hur segregationen kan minska och likvärdigheten öka.

Det går inte längre att blunda för de verkliga problemen i svensk skola, dagens skolsystem med det fria skolvalet i kombination med skolpengen leder obönhörligen till större skillnader, både mellan skolor och mellan eleverna. De stora friskolekoncernerna som expanderar kraftigt spär på skolsegregationen ytterligare.

Det är detta som skoldebatten ska handla om, men som högern ideligen duckar för.