Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Upp. Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) och hans parti tycker att det svenska pensionssystemets principer måste ändras. Bild: Fredrik Sandberg/TT
Upp. Socialförsäkringsminister Ardalan Shekarabi (S) och hans parti tycker att det svenska pensionssystemets principer måste ändras. Bild: Fredrik Sandberg/TT

Joakim Broman: Håll hårt i de förnuftiga pensionerna

Ökad livslängd pressar dagens pensionssystem. Dagens och framtidens pensionärer måste få behålla friheten att välja sin pensionsålder.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Vilken pensionsålder har vi i Sverige? De flesta skulle säkert säga 65 år. Det är delvis sant, men bara för den som får garantipension och bostadstillägg. För alla andra, och det är de flesta, finns inte längre en enda pensionsålder.

Den som får eller ska få allmän pension har rätt att börja ta ut den redan från 62 år. Den som vill fortsätta arbeta har rätt att göra det åtminstone fram till 68 års ålder. Den som vill kombinera ett mindre pensionsuttag med fortsatt arbete på deltid kan göra det.

Pensionsåldern för den breda majoriteten är inte längre en fast gräns utan ett individuellt val. Tidigare pension är en möjlighet för de som inte orkar arbeta mer, men påverkar ersättningen eftersom pengarna ska räcka längre.

Detsamma gäller den ökade livslängden. När vi lever längre ska samma pensionsrätter sträckas ut över fler år, och ersättningen per månad krymper. De senaste åren har många protesterat mot införandet av den så kallade riktåldern, som innebär att de olika årsgränserna för pensionsuttag förändras och senareläggs.

Den som är född 1961 kommer i grova drag att behöva arbeta till 67 års ålder för att få ut samma pension som den som föddes tio år tidigare och tar ut pensionen från 65 år. 60-talisterna kommer förmodligen också tidigast kunna ta ut pension från 63 år, i stället för 62.

Det kan förstås betraktas som orättvist. Men är det inte mer orättvist att tidigare generationer haft en mycket kortare pension i relation till sin livslängd? När pensionsåldern sänktes till 65 år 1976 var medellivslängden 77 år för kvinnor och 72 år för män. I dag lever kvinnor i genomsnitt till 84 år och män till 81.

Kritiken mot att pensionssystemet levererar alltför låga utbetalningar – som både Socialdemokraterna och Sverigedemokraterna fört fram de senaste åren – tangerar också rättvisefrågorna.

En färsk rapport från Min Pension (14/12) visar att den genomsnittliga kompensationsgraden – pensionen i jämförelse med den lön man har eller hade – är 66,8 procent för de som jobbar till sin riktålder. Visst finns det grupper som får närmare 50 procent av sin slutlön i pension.

Men det handlar oftast om utrikes födda eller om personer som av olika anledningar inte jobbat särskilt mycket i livet. Vore det rättvist att höja pensionerna för dessa grupper, om det samtidigt betyder att den som slitit i fabriken eller i hemtjänsten hela livet inte kompenseras för det?

Inget pensionssystem kommer någonsin att vara perfekt eller uppfattas som helt rättvist. Men Sverige har hittat förnuftiga principer. Det finns tydliga kopplingar både mellan tiden man arbetat och pensionen man får ut, och mellan uttagsåldern och livslängden.

Det är också det som gör att pensionsåldern inte måste vara en fast gräns, utan kan vara ett individuellt val. En frihet som lyfts fram alltför lite i den hårda debatten om pensionerna, men som är väl värd att hålla fast vid.