Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Snart kan coronaviruset börja spridas i de grekiska flyktinglägren och då kan bland annat det ökända lägret Moria på ön Lesbos drabbas hårt. Bild: Aggelos Barai

Virve Ivarsson: Greklands flyktingar är de som behöver vår handlingshjälp mest

Verklig solidaritet känner inga landsgränser. Agera genast för att evakuera de grekiska flyktinglägren.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Det är märkligt med krissituationer. Plötsligt blir det så tydligt vad som verkligen är viktigt – och vad som inte är det. Och vad är det då som verkligen känns viktigt i en krissituation? Jo, att försöka säkerställa att så många som möjligt har hälsan och sina basbehov tillfredsställda.

Däremot märker jag att det knappt spelar mig någon roll att jag uppmanas att varken lämna Sverige eller Skåne där jag bor. Att jag missar en chans till påskfirande med min familj i Uppsala är tråkigt, men överkomligt. En potentiell sommarsemester begränsad till Sverige eller Skåne känns även den full av möjligheter.

Coronaläget är verkligen allvarligt och ser ut att bli ordentligt mycket värre. Det är jätteviktigt att alla tvättar händerna och socialt distanserar sig.

Men minst lika viktigt upplever jag att det är att vi alla försöker hålla kvar den där insikten som lätt slår en vid en plötslig krisomställning – att det då någonstans i hjärtområdet känns viktigast att så många som möjligt har det okej. Att en majoritet nu verkar överens om att lyxen gärna kan avvaras så länge så många liv som möjligt räddas och människors basbehov tillgodoses.

Människor i Sverige startar handlingshjälp och skambelägger dem som prioriterar sin skidförlustelse över andras hälsa. Det är i sådana tider lätt att bli rörd över solidariteten i samhället.

Och den solidariteten är fin. Men frågan som behöver rusa högt upp på dagordningen är var den solidariteten finns när vi nås av budskapet att EU uppmanats att evakuera 42 000 personer från flyktinglägren i Grekland för att undvika massdöd i lägren till följd av corona.

Två personer på de grekiska öarna har nu konstaterats drabbade av covid-19, hittills har inga fall bekräftats i flyktinglägren. Men frågan är snarare när än om smittan kommer att drabba lägren. Och när den väl gör det så är frågan hur människorna som bor där ska kunna tvätta händerna när de knappt har någon tvål och hålla social distans då de ofta bor fem sex personer i ett tält på tre kvadratmeter.

I det ökända lägret Moria – som är Europas största flyktingläger – bor i dag 20 000 människor fast lägret egentligen är byggt för 3 000. Florian Westpal, ordförande i tyska Läkare utan gränser, säger att människorna i flyktinglägret inte kan göra något för att stoppa spridningen av viruset om det kommer till lägret (!).

Trots detta har endast sju EU-länder erbjudit sig att ta emot flyktingar från lägren, och då att ta emot ensamkommande barn – fast Europaparlamentet bett att man i första hand ska evakuera de personer som är över 60 år och har underliggande sjukdomar, eftersom de är mest sårbara för covid-19.

Sverige har sagt nej till att ta emot flyktingar från lägren. Och på grund av alla restriktioner kring corona är det mycket osäkert när evakueringen kommer komma i gång. Gissningsvis lär den även försvåras om lägren då fått sina första fall av corona.

Vi nås alltså av informationen att om vi inte gör någonting så lär det resultera i massmitta och massdöd i flyktinglägren i Grekland. Och i ett läge där cirka hälften av världens befolkning sitter i karantän och glor på internet är det extra svårt att säga att vi inte visste eller hade tid att göra någonting.

Vi kommer inte ifrån vetskapen att majoriteten av EU-länderna har ett överskott som vi skulle kunna dela med dessa människor så att fler av oss får det okej. Och situationen riskerar att bli någonting som vi i framtiden betraktar som vi nu betraktar koncentrationslägren i Hitlers Tyskland – det vill säga det känns i efterhand helt obegripligt att inte fler gjorde någonting.

Och ja, flyktingströmmarna skulle behöva delas mer lika mellan medlemsländerna och EU har faktiskt regler kring detta. Men för att i praktiken få med sig EU-länderna på dem behövs till syvende och sist ett värderingsskifte hos allmänheten. Fler behöver i praktiken prioritera möjligheterna för så många som möjligt att ha det okej över möjligheterna för en liten del att leva i lyx.

De senaste coronaveckorna har fört oss närmare det intuitivt vettiga i den prioriteringen. Men vi tycks behöva vidga vår uppfattning av vilka som omfattas av den värderingen – och dra oss till minnes att verklig solidaritet faktiskt varken känner av lands- eller etnicitetsgränser.