Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Genom att förse vissa filmer med varningar hoppas Disney kunna bidra till en bättre framtid. Bild: Kin Cheung
Genom att förse vissa filmer med varningar hoppas Disney kunna bidra till en bättre framtid. Bild: Kin Cheung

Mimmie Björnsdotter Grönkvist: Gamla filmer gör en inte till rasist

Hur marginaliserade grupper representeras på vita duken har varit en het diskussion i flera år. Men Disneys varningar om rasistiska stereotyper i gamla filmer framstår dock som något ängsliga.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

På Disneys egen streamingtjänst, Disney+, har flera av de äldre filmerna försetts med en liten varningstext i början. Det varnas för rasistiska stereotyper och felaktiga kulturella skildringar. Företaget säger att de hoppas att genom att peka på stereotyperna kan man skapa debatt, som på sikt leder till ett bättre och mer inkluderande samhällsklimat.

Disneys tilltag ligger rätt i tiden. Hur marginaliserade grupper representeras på vita duken har varit en het diskussion i flera år. Oscarsgalan fick 2015 utstå hård kritik över bristen på mångfald bland de nominerade, kritik som nu lett till att galan tagit fram nya mångfaldskriterier som en film måste uppnå för att nomineras till priset för bästa film.

Även Svenska filminstitutet har öppnat upp för att införa liknande regler för Guldbaggegalan.

En Disneyfilm som försetts med en varning är Aristocats – då en siameskatt spelar piano med ätpinnar och sjunger om lyckokakor i den. I en scen i Peter Pan besöker Peter och Wendy en by med amerikanska urinvånare, som avbildas med illröd hy och kallar sig själva rödskinn. Långt ifrån Disney-företagets stoltaste stunder.

Samtidigt är de också en produkt av sin tid – en tid som var mer rasistisk. De sjungande kråkorna i Dumbo efterliknade svarta stereotyper från tidens minstrel shows, och ledarkråkan Jim Crow delar namn med de amerikanska lagar som uppehöll rassegregationen i USA – lagar som ännu inte hade avskaffats när Dumbo kom ut 1941.

Stereotyperna var fel då och är fel nu, slår Disney fast i sin varningstext. Det är det nog få i dag som inte skriver under på. Tiderna har tack och lov förändrats, och de flesta reagerar på rasistiska stereotyper. Varningarna framstår dock som något ängsliga – att de stora framstegen kommer tillintetgöras om vi exponeras för gammal rasism. Människan reduceras till härmapa, ser hon rasism kommer hon också börja agera rasistiskt.

Så enkelt är det dock inte. Media påverkar så klart hur vi ser på världen, men påverkan går åt båda håll. Samhället som ett verk skapas i kommer kraftigt att forma det.

Sanningen är väl att den förändringen som Disney och Oscarsgalan vill jobba mot, egentligen redan skett. I år blev sydkoreanska Parasite den första utländska filmen att kamma hem en statyett för bästa film, utan att några formella mångfaldskrav gällde.

2009 fick vi den första svarta Disney-prinsessan, Tiana i Prinsessan och Grodan, och i nutida filmer som Lilo och Stitch och Vaiana visar Disney prov på långt mer moderna skildringar av urbefolkningar än femtiotalets Peter Pan.

Attitydförändringar kring rasism går redan tydligt att se i filmvärlden. Disneys önskan verkar vara att skynda på det ytterligare. Men även att ta det ett steg längre, och forma samhället i samma riktning med hjälp av filmerna. Om det ens är möjligt är mer tveksamt: människor är som sagt inte passiva mottagare av värderingar.

Idén har dock blivit dominerande – även i den svenska kulturpolitiken, där enkäter om representation ska fyllas i för att beviljas bidrag. Intentionerna är goda, men riskerar att slå fel. Risken är att vi råkar förslava den konstnärliga friheten under mångfaldskrav, utan att det faktiskt får någon riktig påverkan på rasismen i stort.