Under måndagen (20/2) rapporterade DN att den bristfälliga svenska hanteringen av elstödet kan ha kostat oss uppemot 10 miljarder. För den som inte är nitiskt insatt i förvaltningspolitik, juridik och EU är förhållandena inte helt lätta att förstå sig på. Detta tycks också vara grunden till att de förlorade skattepengarna. Bakgrunden är i huvudsak följande:
Till följd av energikrisen och de tillhörande skyhöga elpriserna har europeiska elproducenter gått med kraftiga övervinster gentemot vad som är normalt. I slutet av september enades EU därför om ett intäktstak som gör elproducenterna skyldiga att betala tillbaka en del av pengarna till konsumenterna. För svenskt vidkommande representerades vi av den dåvarande övergångsregeringen med energiminister Khashayar Farmanbar (S) i spetsen.
Beslutet, som tog sig uttryck i form av en EU-förordning, har direkt effekt. Med andra ord ska beslutet egentligen inte behöva implementeras eller kompletteras genom svenskt lagstiftningsarbete. I stället ska förordningen bli direkt tillämplig. Redan tidigt i processen uppmärksammade dock regeringen att utgiftstaket enligt svensk rättsordning ska förstås som en skatt. Och skatter måste enligt svensk grundlag klubbas i riksdagen och beredas såsom lag enligt konstens alla regler. En bedömning som det juridiska expertorganet Lagrådet också kom att dela.
Att beslutet i Sverige måste beredas innebär att det drar ut på tiden, och för att Sverige inte har tillämpat beslutet sedan det fattades riskerar vi nu att åka på böter för att inte ha följt våra åtaganden enligt EU-rätten. Att förordningen på detta sätt inte varit anpassat efter den svenska rättsordningen är något som regeringen borde ha förstått redan då beslutet klubbades.
Sverige hade då liksom Spanien och Portugal kunnat protestera och yrka på en annan utformning, alternativt hade vi kunnat sätta igång lagstiftningsarbetet i ett tidigare skede. Det gjordes emellertid inte och det kan knappast påstås ligga den nuvarande regeringen till last eftersom det beslutet fattades av övergångsregeringen.
Därmed inte sagt att den nuvarande regeringen hade hanterat saken på ett bättre sätt eller att felet ens med nödvändighet har begåtts på politisk nivå. Omständigheterna är alltjämt oklara, men oavsett verkar svenska staten ha misslyckats med att tillvarata svenska intressen på ett optimalt sätt nere i Bryssel, till synes på grund av bristande kompetens. Signalen var initialt att taket skulle vara på plats redan i november, så det tycks uppenbart att läget har bedömts felaktigt.
Saken måste utredas för att misstag av den här typen inte ska ske igen. Konstitutionsutskottet vore en lämplig instans för en sådan utredning, men det kräver i så fall att uppgiften tas på allvar och inte förvandlas till ett vapen för partipolitisk pajkastning.
Misstaget kan mycket väl visas grunda sig i bristande kompetens på regeringskansliet snarare än slarv på ministernivå. Det måste i så fall tas på allvar och åtgärdas i stället för att bli ett politiskt blame-game.
