Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Militant djurrättsaktivism. De militanta djurrättsaktivisterna måste kartläggas och stävjas. Bild: Maja Suslin / TT

Pontus Almquist: Går dina skattepengar till militanta djurrättsaktivister?

Den aktivism som militanta djurrättsaktivister bedriver är kontraproduktiv även i förhållande till rörelsens egna övertygelser. Svenskt djurskydd står sig extraordinärt bra i alla jämförelser med andra länder.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

"Det skulle kanske inte vara värt det. Skulle det ske ett mord, så skulle djurrättsrörelsen kanske bli terrorstämplad. Men om någon skulle göra det så tror jag många skulle stötta det. Det är få som ifrågasätter att kommunisterna befriade judarna med våld under andra världskriget.”

Denna skrämmande och för den delen mycket osmakliga jämförelse kommer från djurrättsaktivisten "Alex” som under förra året uttalade sig i Göteborgs-postens artikelserie om de militanta djurrättsaktivisterna (23/2-2019).

Det handlar om en relativt liten och löst sammansatt grupp “aktivister” som åker land och rike runt för att trakassera, ofreda och hota lantbrukare. Fenomenet är inte nytt, men många vittnar om att metoderna tar sig allt grövre uttryck. Kanske är det en praktisk konsekvens av en överbelastad polisorganisation i regioner där polistätheten av naturliga skäl redan är mycket låg.

Den moderata riksdagsledamoten Louise Meijer presenterade för ett par veckor sen ett åtgärdspaket, bland annat innehållande högre straffvärde för olaga intrång för att komma tillrätta med problemen, ett förslag som de flesta riksdagspartier verkar villiga att ställa sig bakom. Det är ett steg i rätt riktning även om det inte på långa vägar är tillräckligt.

Ett centralt problem i sammanhanget är aktivisternas rörlighet. Två olika polisenheter kan oberoende av varandra ha koll på ungefär vilka personer det rör sig om, men på grund av brist på kommunikation sinsemellan inte lyckas ingripa och stävja brotten.

Ett annat problem är att de gärningar som begås ofta hamnar i ett juridiskt gränsland mellan olaga intrång och hemfridsbrott, vilket innebär att många handlingar – om än omoraliska – inte är kriminella.

En ytterligare faktor som spär på problematiken är att det är oklart vilka rörelsens finansiärer är. Många av de som hotar och trakasserar bönder kan göra det på heltid, och det tycks oklart vem eller vilka som som backar upp dem finansiellt.

Mot bakgrund av den i många fall slapphänta tillämpningen av demokratikrav vid utbetalning av föreningsbidrag finns en överhängande risk att pengarna till del faktiskt kommer från svenska skattebetalare. Det är i så fall oförsvarligt, och måste omedelbart beivras. I vilken mån det över huvud taget bör vara lagligt att finansiera denna typ av rörelse, ens privat, är också en fråga som förtjänar diskussion.

Det är omöjligt att hålla en sansad och förnuftig diskussion med denna typ av fanatiker. Diskussionen kommer snabbt att handla om olika syn på vad som är fakta och inte, mer än att åsikter stöts och blöts. Men det måste ändå sägas att den aktivism dessa människor bedriver är kontraproduktiv även i förhållande till rörelsens egna övertygelser.

Svenskt djurskydd står sig extraordinärt bra i alla jämförelser med andra länder. Om svenska lantbrukare skräms iväg från denna näringsverksamhet – vilket tycks vara syftet – blir konsekvensen att det kött vi köper i livsmedelsbutikerna i större utsträckning kommer från länder med sämre djurskydd.

Men så långt kan man knappast förvänta sig att dessa "aktivister” tänker.