Appen Tiktok har hamnat i blåsväder. Donald Trump har skrivit under en presidentorder för att förbjuda appen. I Indien är den redan förbjuden. Detta då appens ägare är ett kinesiskt företag. Oron handlar om att företaget delar med sig av sin användardata till kinesiska staten.
Vi borde onekligen vara mer försiktiga med vår data – varför är vi så villiga att dela med oss av den från första början?
Sanningen att det inte finns några gratisluncher gäller i högsta grad i det moderna appsamhället. Vi betalar inte för gratisappar. I stället bidrar vi till deras växande lager av användardata, som apparna säljer vidare för att skapa riktade annonser. Företag som Google och Facebook har kunnat samla in datan rätt ostört, utan några större protester från sina användare. Detta trots företagens dåliga transparens.
Tiktok är det första företaget som på allvar har kunnat konkurrera med de amerikanska jättarna. Faran blir såklart större när datan kan tänkas hamna i klorna på en auktoritär stat som Kina.
Men grundproblemet är att vi delar med oss så fritt av information om oss själva, och det gäller egentligen oavsett stat. Att dela med oss av vår användardata har blivit en del av vår vardag, utan att vi prioriterar vare sig vår integritet eller säkerhet.
Vad vi prioriterar i stället är nöje och sociala interaktioner. Vi tillåter datainsamling eftersom företagen ger oss värdefulla tjänster som vi vill ha, vilket är lätt att glömma bort i alla varningar om riskerna. Facebook hjälper oss hålla kontakt med våra vänner och många har vid det här laget dokumenterat över ett decennium av sitt liv på plattformen.
Tiktok är inget undantag. Appen, som liknar Youtube i kortformat, har tillåtit människor över hela världen att dela med sig av och samlas kring gemensamma erfarenheter och intressen. Flödet anpassas efter hand till användarens intressen. Den exploderade i popularitet under vårens sociala distansering. Då kände många ett ökat behov av gemenskap såväl som underhållning.
Tack vare internet kommunicerar vi mer än någonsin över nationsgränser. Konsekvensen av det har inte blivit, som vissa väldigt visionärt trodde, att världen befriats helt från diktaturer. Drömmarna infriades delvis under den arabiska våren, då sociala medier spelade en viktig roll.
Kina, å andra sidan, har byggt upp sin nationella brandvägg för att kunna behålla greppet om befolkningen, och i Ryssland drömmer Putin om att göra detsamma. Diktaturernas vilja att skydda sig från det världsomspännande internetet vittnar dock även om dess styrka.
Skepsisen mot vilken data vi delar med oss av, och till vem, är i grund och botten sund. Diktaturer kommer alltid att försöka utnyttja de verktyg som finns till hands, och användardata är numera ett sådant som vi mer eller mindre obetänksamt ger bort gratis. Ökade krav på öppenhet och transparens vore tveklöst av godo.
Trumps godtyckliga förbudsiver är dock inget att ta efter. Åtgärder mot spioneri får inte slå över till överdriven protektionism som bidrar till att vårt internationella internet fragmenteras allt mer. Desto mer regionalt internet blir, desto längre bort blir dagen då vi får säga: Mr. Xi Jinping, tear down this firewall.
