Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Utmaning. Solen går ner över en sjö i Vilhelmina, en av många kommuner som med ekonomiska problem. Bild: Johan Gunséus / TT

Joakim Broman: Fortfarande oklart hur hela Sverige ska kunna leva

Allt fler blir äldre och det sker en omflyttning från landsbygd till städer. Skatteunderlaget viker, men att höja kommunalskatten skadar mest ekonomin. Kommunutredningen lyfter många viktiga frågor men den presenterar ingen trovärdig lösning.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Magasinet Fokus reportage (nr 7 2020) från ett snötäckt Vilhelmina i Västerbottens inland är i något avseende ett slags inofficiellt appendix till Kommunutredningen, som lämnades över till civilminister Lena Micko (S) i veckan.

Även om Vilhelmina troligen står inför större problem än de flesta – kommunen har precis lånat 60 miljoner kronor för att kunna betala lönerna – är deras utmaningar typiska för hur den så kallade kommunkrisen artar sig på många håll i landet.

Allt fler blir äldre och omflyttning sker från landsbygd till städer. Skatteunderlaget viker, men att höja kommunalskatten skadar mest ekonomin. Både kraven på och behoven i verksamheter som skolor och äldreomsorg ökar, samtidigt som personalbristen redan är stor och bara väntas bli större.

Problemen drabbar inte bara de 60 kommuner som Kommunutredningen klassar som "avlägsna” eller "mycket avlägsna”. (Vilhelmina har ungefär tre timmar bilfärd både till Östersund och Umeå, de närmaste större städerna.)

Som illustreras i Fokus nedslag i Lilla Edet utanför Göteborg är det inte bara dyrt att vara en krympande kommun, utan även att vara en växande. I Lilla Edet drar kostnaderna för förskolor iväg, och trots ett positivt flyttnetto tvingas kommunen låna pengar.

Det är en anledning så god som någon att, som utredningen vill, se över det kommunala utjämningssystemet. Det rimliga är att staten tar ett större ansvar för finansieringen, istället för att växande kommuner ska straffbeskattas.

Därvidlag föreslår också utredningen att antalet riktade statsbidrag ska minska. Det är klokt: administrationen som krävs för att ta emot sådana bidrag urholkar ofta värdet på bidraget.

Men just därför är det desto märkligare att utredningen också föreslår inrättande av ett nytt riktat statsbidrag som ska främja samarbete mellan kommunerna. Det är kanske en så tydlig illustration som man kan få av hur riktade bidrag uppstår, trots att alla politiker i officiella sammanhang ogillar dem. Jo, visst, sådana är dåliga. Men just den här frågan är alltför viktig …

Mest brännande är kanske frågan om kommunsammanslagningar, som utredningen föreslår ekonomiska incitament för att möjliggöra. Sådana sammanslagningar ser ofta bra ut på pappret, men visar sig inte sällan vara svåra att genomdriva i praktiken.

Styrkan i de lokala identiteterna underskattas av politiker som bara har stordriftsfördelar för ögonen. Får man ändå bifall från befolkningen är det inte så lätt som man trott att lösa de finansiella utmaningarna.

Grundproblemet för många av de kommuner som står inför ekonomiska problem det närmaste decenniet är i de flesta fall inte bristen på stordriftsfördelar i den kommunala verksamheten, utan frånvaron av en grundläggande ekonomisk näring.

Ett mer rationellt och till stora delar automatiserat skogsbruk har exempelvis undergrävt försörjningsmöjligheterna i många norrländska inlandskommuner. Om det inte finns jobb inom skogen och ingen gruva, vem ska då betala inkomstskatten? Alla kan inte jobba för kommunen, och långt ifrån alla sådana platser har potential för en hållbar turistnäring.

Kommunutredningen må förlåtas för att inte ha löst den frågan, men det betyder inte att den är överspelad. Än måste man undra hur hela Sverige ska kunna leva.