Folkhem. Länge vilade Sverige på en homogen, socialdemokratisk gemenskap.
Folkhem. Länge vilade Sverige på en homogen, socialdemokratisk gemenskap. Bild: Hasse Holmberg

Folkhemsromantikens auktoritära undertoner

Socialdemokraterna verkar vara på väg att ändra syn på mångkultur och nationell gemenskap, inför ett sådant skifte finns det skäl att vara vaksam.

Det här är en ledarartikel, som uttrycker åsikter från Hallandspostens ledarredaktion. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal.

ANNONS
|

Vi ska inte ha Chinatowns, Somalitown eller Little Italy i Sverige, fastslog statsminister Magdalena Andersson (S) i en intervju med DN (24/5). Bostadsområden ska vara blandade, och det ska talas svenska.

Migrationsminister Anders Ygemans (S) kontroversiella uttalande om ett maxtak för andelen med utomnordisk bakgrund tar hon i försvar – men formulerar sig mindre drastiskt, när hon slår fast att hon också är emot etniska kluster och att det inte kommer bli tal om några tvångsförflyttningar.

Synen på mångkultur som länge varit tongivande i det socialdemokratiska partiet tycks på väg att ge vika för något annat. Länge har man just velat bejaka de kulturella skillnaderna, med bidrag till olika etniska föreningar för att främja minoriteters särart.

ANNONS

Avlägsen känns tiden då Mona Sahlin, då integrationsminister, sa sig ha svårt att komma på vad svensk kultur är och teoretiserade om att många svenskar är avundsjuka på invandrargrupper, eftersom de binds samman av en kultur, identitet och gemensam historia. Till skillnad från svenskar?

När Andersson i DN pratar om sin vision för Sverige är det inte bara jämställdhet – som universellt värde – som ska råda, utan "svensk jämställdhet". Socialdemokratisk retorik lyfter samtidigt allt oftare fram nationen, årets valparoll är: "vårt Sverige kan bättre".

Vårt Sverige. Socialdemokraternas Sverige. Egentligen borde partiet som suttit vid regeringsmakten unikt länge, folkhemsbyggarna som formade landet som inga andra under 1900-talet, ha en unik position från vilken man kan tala om svenskhet. Kanske är det just det man trevande försöker hitta tillbaka till, och nyttja hur sammankopplad den egna rörelsen är med folksjälen. För inte så länge sedan var det socialdemokratiska folkhemmet och dess homogena uttryck sinnebilden av svensk kultur.

I den snart två decennier gamla boken Farväl till Gemenskapen av Mauricio Rojas, utgiven i nyutgåva av Timbro förlag (2021) förekommer ett tankeexperiment med en tunnelbaneresa på 1960-talet. Den som då tittade på sina medresenärer kunde förutsätta saker om dem, och visa sig veta en hel del om dessa totala främlingar: de får nyheter från Ekot eller SVT, läser antingen DN eller Svenskan, och kommer äta potatis till middag. Är de industriarbetare är de högst troligt med i LO – och röstar på Socialdemokraterna. Rojas menade att sådana antaganden inte går att göra om sina medresenärer i dag.

ANNONS

Det Sossesverige där maten handlas på Konsum, man försäkrade sig i Folksam och var trogen rörelsen ända in i döden och begravdes i Fonus är dock borta. Det beror förstås inte bara på invandring. Men oavsett skäl går det inte att backa bandet, världen av i går finns inte mer.

De socialdemokratiska försöken att återuppfinna folkhemmet har dessutom en annan nackdel: de återväcker också de auktoritära drag som den tidens gemenskapstanke och politik präglades av. Detaljerad samhällsplanering, social ingenjörskonst, maxtak och kvoter blir återigen viktiga verktyg, när de borde vara förpassade till historiens byrålåda. Det finns skäl att vara vaksam när Socialdemokraterna flörtar med fornstora dar.

ANNONS