På tisdagen blev Finland formellt medlem i militäralliansen Nato. På mindre än ett år har alltså landet, som har en lång gräns mot Ryssland, tagit steget från att vara alliansfritt till att bli en del av det kollektiva försvaret av västvärlden.
Det finska Nato-medlemskapet ritar därmed om den geopolitiska kartan i Europa, och innebär ytterligare en viktig pusselbit i att stå upp mot den ryska aggressiviteten.
Det kollektiva försvaret är Natos främsta styrka. Men det finns en baksida av Finlands inträde i Nato, och det stavas så klart Sverige. Två länder som gick hand i hand in i Nato, men som nu inte blir medlemmar samtidigt. Det visar på en svaghet hos Nato.
Orsaken till denna splittring är inte den svenska högerregeringen, eller för den delen saktfärdiga socialdemokrater. Nej, det är Turkiets president Erdogan som är skyldig i och med att han dragit in den svenska medlemsprocessen i ett inrikespolitiskt spel och hindrat Sverige från att bli Nato-medlem. Den senaste tiden har även Ungern och dess regering utnyttjat Sverige på ett liknande sätt.
Det svenska Nato-medlemskapet står därmed och stampar på stället. Det lär inte hända så mycket om inte andra medlemsländer trycker på.
Det är inte Sveriges sak att tillgodose än Turkiets, än Ungerns nyckfulla krav. I stället borde ansvaret ligga hos de övriga 29 medlemsländerna, däribland Finland, att stå upp för Sverige.
Den 4 april 2023 visade Nato upp sin styrka i att 30 medlemsländer blev 31, och fick en strategiskt mycket viktig allierad i Finland. Samtidigt har den svenska medlemsprocessen blottat en svaghet hos Nato när både Turkiet och Ungern tycks använda Sverige som en bricka för sina egna politiska behov. Det är faktiskt inte värdigt Nato.
