Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

”Tillgänglig forskning om kriminalitet i Sverige har således inte gett fullständig kunskap och svar på frågan om denna snedfördelning.”  Bild: Stefan Jerrevång/TT
”Tillgänglig forskning om kriminalitet i Sverige har således inte gett fullständig kunskap och svar på frågan om denna snedfördelning.” Bild: Stefan Jerrevång/TT

Fakta i sig borde inte vara ett hot i en het debatt

Frågan om etniska och kulturella faktorer, som viktiga bidragande orsaker till gängkriminaliteten i Sverige, har av politiska skäl alltid varit en het potatis. Det skriver Per Herrström i ett brev till ledarsidan.

Mattias Karlsson skriver i Hallandsposten (28/8) om en av vår tids ödesfrågor under rubriken ”Hela samhället måste slå tillbaka – för ett likvärdigt liv till alla”. Texten uppmärksammar gängkriminalitetens växande utbredning i Sverige. Inte endast i de tre större städerna utan också i mindre samhällen.

Många av gängen har ett ursprung och en nyrekrytering i invandrartäta bostadsområden, nu senast dokumenterat i rapport 2021:9 från Brå. Den visar betydelsen av socioekonomiska faktorer, men samtidigt att sådana omständigheter inte helt förklarar de stora etniska skillnaderna, som kännetecknar all brottsligheten i vårt land.

Framför allt invandrade män, men också kvinnor, och i än högre grad inhemskt födda söner till två invandrade föräldrar är tydligt överrepresenterade i förhållande till sin andel av den totala befolkningen.

Tillgänglig forskning om kriminalitet i Sverige har således inte gett fullständig kunskap och svar på frågan om denna snedfördelning. Den gängse politiken har under en lång följd av år förklarat utvecklingen i socioekonomiska termer och brister i välfärdens fördelning i befolkningen.

Mattias Karlsson refererar till Nicolas Lunabba, som med mångårigt arbete och engagemang i migrationsfrågan i Malmö beskrev sina erfarenheter i ett, enligt mångas mening, av de mest gripande av årets sommarprogram i Sveriges Radio. Han framhåller liksom många andra debattörer socioekonomisk utsatthet och de ojämlika förutsättningarna för en bra utbildning i skolan, som främsta orsaker till brottslighetens utveckling.

Frågan om etniska och kulturella faktorer, som viktiga bidragande orsaker till gängkriminaliteten i Sverige, har av politiska skäl alltid varit en het potatis. Politiken och myndigheter har oroats att en sådan diskussion och forskning skulle väcka främlingsfientliga åsikter i majoritetsbefolkningen. Den hållningen rimmar emellertid illa med tilliten till den mänskliga naturens beskaffenhet. Fakta i sig utgör nödvändigtvis inte ett hot.

Det finns naturligtvis litteratur och forskning som belyser betydelsen av etniska och kulturella särdrag i olika befolkningar utan att för den skull kunna anklagas vara uttryck för rasism. Nyligen har Johan Lundberg i nättidskriften Kvartal presenterat en ny intressant bok av antropologen Joseph Henrich ”The weirdest people in the world. How the west became psychologically peculiar and particularly prosperous”.

Författarens tes är att västvärldens sätt att organisera människor i statsbaserade gemenskaper är en anomali. Det ”naturliga” och överlägset vanligaste sättet både historiskt och geografiskt är att människor organiserar sig i klanbaserade gemenskaper. Båda systemen syftar till att skapa trygghet för individerna.

Skillnaderna mellan stat och klan är dock enorma och påverkar individernas psykologi och gemenskapens förmågor och drivkrafter att utvecklas och förändra individernas livsvillkor. En avgörande olikhet är att individuella friheter inte bara är möjliga utan också önskvärda i demokratiskt statliga gemenskaper. Motsatsen gäller i klansamhället där individens friheter måste beskäras för att inte underminera gemenskapens förmåga att ge alla individer skydd mot det främmande.

Professor Henrich för ett spännande resonemang om de ”tre skurkarna” som befriade Europa från klansamhället; den katolska kyrkan och dess krav på monogami och kärnfamilj, kapitalismens utveckling under renässansen och reformationens inverkan i norra Europa. Och med detta arv i bagaget kunde upplysningen växa fram i Europa, vilket ytterligare möjliggjorde en unik samhällsutveckling.

Skulle man med den här bakgrunden och insikterna om etniska och kulturella faktorers betydelse för samhällslivet våga hoppas att akademi och politik studerar och försöker åtgärda gängkriminaliteten. Och att dessa insikter inte förnekas som gjordes under mer än tjugo år i frågan om hedersrelaterat våld mot kvinnor. Då vänstern gick längst och menade att detta var samma våld som alla män utövar mot kvinnor. Dessutom påstods att inga avgörande kulturella skillnader finns mellan olika folkgrupper i vårt land.

Flertalet i befolkningen, oavsett ursprung, skulle troligen välkomna en ordning byggd på kunskap och befriad från fördomar, så gott det nu går.

Per Herrström

Halmstad