Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer

Ingen prenumeration
  • Mitt HP
  • Korsord
  • Erbjudanden
  • Logga ut
Inrikespolitik. Ett år efter regeringsbildningen är många missnöjda. Bild: Jonas Ekströmer/TT
Inrikespolitik. Ett år efter regeringsbildningen är många missnöjda. Bild: Jonas Ekströmer/TT

Sofia Nerbrand: Förr eller senare kommer väljarna att uppskatta januariavtalet

Regeringsbildningen bygger på en kompromiss, som tvingades fram av ett för Sverige ovanligt valresultat.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Januariavtalet fyller ett år i dagarna. Inte många hurrar. Bara var tionde väljare anser att politiken är bra och sex av tio menar att den är dålig, enligt en Novus-undersökning som SVT låtit genomföra.

Egentligen är det inte så konstigt. Sex av tio svenskar röstar på partier som inte har ingått överenskommelsen – att de skulle vilja ha en annan regering är inte otroligt. De partier som gjort upp om de 73 punkterna – S, MP, L och C – hade också andra förstahandsval.

Väldigt få ville primärt ha den regering som det blev för mandatperioden 2018–2022. Upplägget bygger på en kompromiss, som tvingades fram av ett för Sverige ovanligt valresultat. Inget block vann och Socialdemokraterna har förlorat sin starka maktposition, vilket innebar att de inte bara kunde regera vidare. Liberalerna och Centerpartiet ville egentligen bilda en alliansregering och det satt långt inne att släppa fram Stefan Löfven som statsminister. Villkoret blev stort politiskt inflytande, utan att sitta vid rodret.

Upplägget och innehållet är alltså ovant för alla inblandade. Till och med ledande regeringsmedlemmar har svårt att hålla god min; finansminister Magdalena Andersson (S) gjorde pikant nog invändningar mot innehållet i sin egen statsbudget. Dessutom har mycket fokus hamnat på att värnskatten avskaffades vid årsskiftet, vilket var Liberalernas förtjänst. Partiet har dock bara stöd av knappt var tjugonde svensk. Förändringen har också mötts av stark kritik både från vänster- och högerhåll, dels av fördelningspolitiska skäl men kanske främst för att de är missnöjda med regeringsbildningen.

Januariavtalet innehåller även ett stort mått av liberal politik som C och L inte ens fick igenom när Anders Borg och Fredrik Reinfeldt i praktiken ledde Sverige under alliansåren: Bättre rörlighet på arbetsmarknaden, avregleringar och friare prissättning på bostadsmarknaden. Välbehövliga och välkomna reformer – men som alla vet sympatiserar bara var nionde svensk med C och L.

Spänningarna inom och mellan partierna är också påtagliga. Ingen får igenom sin politik fullt ut och alla utom Jimmie Åkesson är stressade över att SD är Sveriges största oppositionsparti – eller rent av största parti.

Väljarströmmarna lär fortsätta och partierna flyttar också sina positioner. Inte minst M och KD har öppnat för samarbete, kompromisser och uppgörelser om sakpolitik med SD. Frågan är dock vem som i så fall blir statsminister: Ulf Kristersson eller Jimmie Åkesson?

Även i mitten rör det sig. Den liberala Europaparlamentarikern Karin Karlsbro föreslog nyligen att L borde ta plats i regeringen – och att MP borde lämna den. Tanken är inte orimlig, givet att man vill påverka politiken fullt ut. Mycket ingår ju inte i januariavtalet, alltifrån utrikespolitik till utnämningar.

I våra nordiska grannländer är det betydligt vanligare med otraditionella regeringskonstellationer. Även svenskarna kan komma att uppskatta pragmatism – och respekt för valresultat – när den nya ordningen landat här.