Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Höghastighetståg visar vägen till framtiden. Bild: STR

Arvid Åhlund: Färga infrastrukturen grön och bana väg för snabbräls

Sverige och Europa har nu chans att bygga en infrastruktur som anstår världens största ekonomi. Kan kineser och japaner så kan vi.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Singapore kämpade länge mot coronaviruset med stor framgång, men förra veckan ökade antalet sjuka med 250 procent. På ön Hokkaido i Japan – ett annat föregångsland – hävde man undantagstillståndet i mars, men återinförde det häromdagen efter att viruset brutit ut igen. Risken är att samma sak sker i Europa och Sverige när restriktionerna lyfts. Vaccin tas i bästa fall fram under hösten, men kan också dröja flera år.

Chansen att ekonomin gör snabb och bred rekyl under sommaren eller hösten eller ens nästa år är därmed liten eller ingen alls. Mera troligt är att den fastnar i ett trevande mellanläge när samhällen öppnar upp gradvis och företag och konsumenter fruktar att regeringar snart kan stänga ner dem på nytt.

IMF beskrev nyligen krisen som den värsta på 90 år, men kallar nu den bedömningen för optimistisk. I USA har alla jobb som skapats sedan finanskrisen 2008 försvunnit och Kalifornien har tagit fram en exit-plan som ger en vink om hur livet i väst kommer se ut under de kommande tolv månaderna eller längre. Skolorna kan i bästa fall öppnas till hösten, restauranger kommer att tvingas minska på gäster och bord och konserter och basketmatcher kommer av allt att döma inte att tillåtas.

Stora kriser är historiens slagpunkter och alla kriser är ekonomiska, antingen i grunden eller till slut. Uppdelningen mellan öst- och västeuropa kan spåras till digerdöden, hyperinflation och bankkollapser banade väg för Hitler, oljekriserna på 1970-talet ledde till stagflation och Reagan och Thatcher, medan finanskrisen 2008 öppnade för Donald Trump.

Coronakrisen kommer att styra om historien på liknande men annorlunda vis, i värsta fall till det sämre men med vilja och tur till det bättre.

Politik hjälper. Stora statliga insatser är trubbiga och har knepiga sidoeffekter, men passivitet är nästan alltid sämre. Centralbankernas snabba och omfattande åtgärder i mars hindrade coronakrisen från att slå över i en regelrätt finanskris och massiva finanspolitiska stödpaket världen över kommer att mildra de värsta effekterna på jobb och företagande, och därmed liv och hälsa.

Samma kombination av handlingskraft och intellektuell flexibilitet präglar förhoppningsvis även de långa svaren. Att balansera optimism och öppenhet mot mer realism är helt rätt. Fria flöden av varor och kapital är bra, men inte om kineserna hotar att strypa dem så fort de får mothugg eller köper upp västerländska företag av strategiska skäl.

Att oljan blivit olönsam att utvinna ur smutsig tjärsand och inte längre förser skurkregimer med nödvändiga intäkter är utmärkt, även om det är tillfälligt och gör despoter lynniga och oförutsägbara.

Och att krisen lär innebära slutet för flygsektorn som vi känner den är i grunden inget att sörja, även om det är kul och bra att resa. Med lite tur ersätter videosamtal fysiska möten som fordrar fyra resor över Atlanten i halvåret.

Kriser är alla möjligheters moder och Europa och Sverige har nu chans att tänka om relationerna till Kina, färga infrastrukturen grön och lägga snabbräls värdig världens största ekonomi. Kan kineser och japaner så kan vi. Var inte defaitist.