Bortom billigt rödtjut i box: svenskarnas intresse för mer exklusiva och unika viner har blivit större. Det syns inte minst i Systembolagets försäljningssiffror, vars exklusiva tillfälliga sortiment står för en ökad andel av försäljningen – och omsatte över en miljard kronor mellan januari och september 2020.
Detta visserligen under ett år där pandemin förflyttat drickandet från krogen till hemmen, vilket ledde till det statliga bolagets bästa resultat någonsin. Men även under mer vanliga omständigheter är det jackpott för vinleverantörer att få in flaskor på den exklusiva hyllan.
Vad som avgör att ett vin hamnar där är dock oklart. I en granskning i Svenska Dagbladet (6/7) uttalar sig fler leverantörer om en process som är allt annat än transparent. En liten klick på sju inköpare är närmast allsmäktiga.
Det vanliga offertförfarandet med blindtest används inte, det kan räcka med att slänga iväg ett mejl och erbjuda prover. Samtidigt som vissa företag knappt får respons, verkar andra ha otroligt lätt att sälja in sina viner. Att de senare tenderar att drivas av tidigare Systembolagetanställda, med personliga relationer till de som fattar besluten upplevs med rätta som orättvist. Mellan Systembolagets toppskikt och framgångsrika vinimportörer verkar det finnas svängdörrar.
Det är inte första gången Systembolagets urval är i blåsväder. I början av 2000-talet skakades monopolet av en omfattande mutskandal. Butikschefer tog emot både pengar och dyra gåvor, från leverantörer som önskade större inköp och bättre placering i butik. Över en femtedel av butikscheferna misstänktes, runt hundra åtalades i domstol.
Omfattande mutkultur som genomsyrar verksamheten är ett problem av annan magnitud än det som lyfts fram i den senaste granskningen, men misstron är inte utan grund. Insynen är bristfällig och makten koncentrerad till få personer. Det är en grogrund för tveksamheter.
Att före detta inköpare som driver egen verksamhet redovisar snabbt ökande omsättning – i ett fall från 1 till 3 miljoner årligen, till 9,5 miljoner på bara ett år – kan förstås bero på att de i regel har god branschkännedom, och ingående kunskap om vin går inte att utesluta.
Samtidigt har de en unik insyn i urvalsprocessen, som kan ge ett övertag gentemot konkurrenterna. Detta utöver relationen till sina tidigare kollegor. I kombination med Systembolagets omfattande makt blir det problematiskt.
Anklagelserna om godtycke finns dessutom även bortom det exklusiva sortimentet. Möjligheten att överklaga till Alkoholsortimentsnämnden finns, men nyttjas sällan av rädsla för att stöta sig med sin viktigaste kund.
Maktkoncentration är svårt att undvika helt med ett statligt monopol, men då är det minsta man kan kräva tydliga jävsprinciper och en transparent beslutsprocess.
När inköpare har nära vänskapsrelationer med importörer, eller till och med – som i ett fall i SvD-granskningen (7/7) – själva importerar vin, är något allvarligt fel. Systembolaget har uppenbarligen mycket att förklara och rätta till.
