Vi sparar data i cookies, genom att använda våra tjänster godkänner du det.

Följer
Arbetslös. Ju djupare krisen blir, desto större risk att ett stort och meningslöst utanförskap slår rot. Bild: Jessica Gow/TT

Arvid Åhlund: Ett nytt utanförskap hotar efter coronakrisen

Hjälper inte det offentliga till att finansiera företagen nu, kommer företagen inte att kunna finansiera det offentliga sen.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Internationella valutafonden IMF meddelade i veckan att världsekonomin genomlever sin värsta kris på 90 år. Den rika världens ekonomier förväntas krympa med över 6 procent under 2020, förutsatt att smittan inte blossar upp igen eller att den ekonomiska krisen slår över i en finanskris. Återhämtningen beräknas ta flera år eftersom svåra chocker lämnar djupa sår.

I Sverige räknar finansdepartementet med att BNP faller 4 procent under 2020, men det framstår som en fantasi. Mer verklighetsnära är regeringens alternativa scenario, där ekonomin krymper med en tiondel och arbetslösheten stiger till 13,5 procent och sedan biter sig fast.

Onsdagens vårändringsbudget tar symbolisk höjd för det genom att för första gången flytta upp statens utgiftstak med totalt 350 miljarder, men det mesta pekar på att det fortfarande är i knappaste laget.

Samma gäller själva budgeten. Den omfattar åtgärder för drygt 100 miljarder kronor, men de flesta och viktigaste – permitteringar, sänkta arbetsgivaravgifter, stöd till kommuner – har redan aviserats i extra ändringsbudgetar sedan mitten av mars.

Finansministern inpräntar att krispaketen saknar motstycke, men det gör krisen också. Den är fortfarande bara i inledningsfasen och kommer att bli djup och lång och träffa hela samhället samtidigt.

Den avblåsta världshandeln slår mot den livsviktiga exportsektorn. Stigande arbetslöshet kommer att pressa efterfrågan på hemmaplan och leda till en depressiv spiral. Ju djupare krisen blir, desto större risk att fler blir långtidsarbetslösa och fastnar i ett godtyckligt och meningslöst utanförskap.

Det vore en tragedi i sig men också en stor olycka för välfärden. Färre sysselsatta betyder varaktigt lägre skatteintäkter för kommuner och regioner. Många av dem gick på knäna redan före viruset, huvudsakligen därför att de talrika 40-talisterna börjar bli gamla.

Coronakrisen underblåser problemen ytterligare. Regeringen har visserligen lovat att finansiera själva virusbekämpningen och skjuter till 20 miljarder kronor i generella statsbidrag via vårbudgeten, men det är småsummor i sammanhanget.

De sammanlagda generella statsbidragen uppgår till ungefär 200 miljarder kronor per år och enligt SKR räcker extrapengarna knappt till att täcka upp för uteblivna skatteintäkter.

Den svenska välfärdssektorn lider av en akut och en strukturell kris på samma gång och regeringen kommer att behöva skjuta till mer pengar både i år och nästa år.

Samma gäller näringslivet, eftersom allt hänger ihop. Företagen genererar skatteintäkterna och värnar man välfärden gör man klokt i att värna dem.

Att använda krisen som förevändning för att förespråka bred och djup socialisering, som Vänsterpartiet (DN 6/4), är galenskap. Att knorra om den stora staten av principskäl mitt under brinnande kris är också korttänkt.

Hjälper inte det offentliga till att finansiera företagen nu, kommer företagen inte att kunna finansiera det offentliga sen. Alternativet är färre företag, färre jobb och färre vårdplatser i onödan.