Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

En reform som tycks vara svar på en fråga som ingen har ställt. Bild: Carl-Olof Zimmerman/TT
En reform som tycks vara svar på en fråga som ingen har ställt. Bild: Carl-Olof Zimmerman/TT

Naod Habtemichael: Ett förstatligande löser inte sjukvårdens problem

Ett förstatligande av sjukvården skulle innebära en enorm omorganisering av hälso- och sjukvården, utan att lösa problemen som vården står inför eller ge politiken en möjlighet att arbeta utifrån de lokala förutsättningarna.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Medan underlaget för nästa regering formeras, finns det gott om politiska frågor som förtjänar att uppmärksammas mer. Ett högaktuellt exempel är sjukvården som i flera år varit en av väljarnas viktigaste fråga. Efter ett extraordinärt år då covid-19 och coronavirusets påverkan på samhället har varit på allas läppar är det inte särskilt förvånande.

Under pandemin har vårdkonsumtionen ändrat karaktär. Kombinationen av uppskjuten planerad vård och en drastiskt minskad efterfrågan på vård som inte är kopplad till covid-19 har lett till ett enormt uppdämt vårdbehov för regionerna. Utöver det har arbetsmiljön för vårdpersonalen präglats av stora problem, inte minst på intensivvårdsavdelningarna.

Den svenska hälso- och sjukvården levererar ofta en högkvalitativ vård, men vårdtillgängligheten är samtidigt under all kritik. Under 2020 genomfördes 90 000 färre operationer än under föregående år, enligt Sveriges Radio (18/1). Vårdköerna tycks ha ökat drastiskt i ett skede då tillgängligheten redan var eftersatt. I samma veva har de röster som höjts för att reformera sjukvården blivit allt högre.

Bland de många förslagen är en reform särskilt uppmärksammad. Det handlar om ett förstatligande av sjukvården (12/4), som Kristdemokraterna återlanserade så sent som i våras. Det kan vid en första anblick verka rimligt, med tanke på hur kraftigt vårdkvalitet och väntetider varierar över landet. Men den som tittar närmare på vad ett förstatligande faktiskt skulle innebära inser snabbt att det är allt annat än ett givet framgångsrecept.

Som statsvetaren Nils Karlson och ekonomen Mattias Lundbäck konstaterar i rapporten "Myten om centralisering” (4/5) presterar så kallade polycentriska eller decentraliserade vårdsystem minst lika bra som centraliserade system, både när det gäller vårdkvalitet och tillgänglighet.

Rapportens grundläggande fråga är dessutom berättigad: kommer ett förstatligande av sjukvården och mer offentliga resurser lösa dagens problem? Tyvärr talar inte mycket för det.

Karlson och Lundbäck drar tvärtom slutsatsen att svensk sjukvård skulle må bättre av större inslag av mångfald och decentralisering. Både mångfald i form av aktörer, men också i finansieringsfrågan.

Ett framgångsexempel som lyfts är Nederländerna, som främst finansierar sin vård genom obligatoriska försäkringar som vårdtagare kan komplettera med frivilliga försäkringar. Det ger välbehövlig konkurrens på beställarsidan, och undviker skapandet av en gigantisk statlig vårdapparat.

Ett förstatligande av sjukvården skulle innebära en enorm omorganisering av hälso- och sjukvården, utan att lösa problemen som vården står inför eller ge politiken en möjlighet att arbeta utifrån de lokala förutsättningarna.

I alla tider har vurmare för centralisering varit säkra på sin sak, tills reformen är genomförd och det enastående resultatet lyser med sin frånvaro. Så var det med Polismyndigheten, och så var det med Försäkringskassan. Låt inte sjukvården gå samma öde till mötes.