Att kvinnor engagerar sig politiskt på andra villkor än män är ingen nyhet. Trots att politiken är en av de på pappret mest jämställda sektorerna i Sverige, sett till att andelen kvinnor och män i stort sett är lika stora, möter kvinnor högre krav, utsätts oftare för sexualiserade kommentarer, trakasserier, hot och våld och hoppar av sina politiska uppdrag i större utsträckning än män.
Nästan var tredje svensk politiker utsätts årligen för hot, trakasserier och skrämseltaktiker. Allra störst är problemet bland folkvalda på framträdande poster, och kvinnor i ledande roller tillhör de mest utsatta. Det visar Sandra Håkansson, doktorand i statsvetenskap vid Uppsala Universitet, i rapporten ”Betalar kvinnor ett högre pris för makten? Hot och våld mot svenska politiker” (SNS, 2022).
I rapporten undersöks tre aspekter av fysiskt och psykiskt våld mot svenska politiker ur ett könsperspektiv: utsätts män och kvinnor olika mycket, utsätts de för olika typer av våld och påverkas de på olika sätt av våldet? Även om slutsatsen inte är förvånande är den skrämmande: kvinnor får betala ett högre pris för politisk makt än män.
Rapporten, som baseras på enkäter och intervjuer med kommunpolitiker och riksdagsledamöter, visar dessutom att skillnaderna mellan kvinnor och män inte kan förklaras av att de driver olika frågor eller företräder olika partier. Snarare är det förövarnas sexistiska attityder som gör kvinnliga politiker mer utsatta än sina manliga kollegor.
Män utsätts oftare för trakasserier som angriper deras politiska kompetens och åsikter, medan trakasserier mot kvinnor oftare riktar sig mot deras person. Kvinnor väljer i betydligt högre grad än män bort att uttala sig i vissa frågor eller väljer bort offentligheten så långt det går. Detta trots att politiken ska vara ett forum för att uttrycka åsikter och visa upp sig för väljarna.
Att politiker lämnar sina uppdrag eller tystnar i den offentliga debatten är ingenting annat än ett misslyckande i ett demokratiskt land. Rapporten är välkommen och sätter ljus på de problem som finns och som förtroendevalda landet över upplever. Hat och hot riskerar att tysta demokratin.
Det visade sig inte minst i somras när det framkom att mannen som mördade psykiatrisamordnaren Ing-Marie Wieselgren hade centerledaren Annie Lööf som måltavla. När hon senare under hösten meddelade sin avgång beskrev hon hur hon dagen efter valet förvisso vaknade upp med en känsla av besvikelse över valresultatet, men också med en lättnad över att inte ha kommit till skada.
Det är dags att vidta hårdare åtgärder för att hindra hat och hot från att störa den demokratiska representationen. Säkerhetsarbetet måste bli bättre. Därtill måste partierna bli bättre på att stötta sina förtroendevalda när de utsätts för hat och hot, och bidra till en kultur som lockar till politiskt engagemang snarare än avskräcker.
