I höstens val var det bara 42 procent av väljarna i valdistriktet Andersberg norra och västra i Halmstad som gick och röstade. Det är lägst i hela Halland. Och jämfört med förra valet har skillnaden i valdeltagandet inom Halmstads kommun ökat. Det är en oroväckande utveckling, särskilt med tanke på att kommunen under valåret genomförde en extra satsning på att öka valdeltagandet på bland annat Andersberg och Vallås. Men i stället gick valdeltagande ner i många valdistrikt i socialt utsatta områden.
Ett tecken på en levande och aktiv demokrati är ett högt valdeltagande, och i ett internationellt perspektiv är det många i Sverige som röstar i de allmänna valen. Men tittar man närmar på statistiken finns det orosmoln. I många så kallade utanförskapsområden är valdeltagandet betydligt lägre än genomsnittet. På sikt är detta ett hot mot demokratin.
En genomgående trend i höstens val var att valdeltagandet gick ner jämfört med förra valet. I riksdagsvalet 2018 låg valdeltagandet på finfina 87 procent medan det i valet 2022 gick ner till 84 procent. Samma trend syntes i kommunvalet i Halmstad där andelen som röstade sjönk från 85 procent till 81 procent. Men en än mer oroande utveckling är den stora skillnaden inom kommunen.
Vid förra valet skilde det 35 procentenheter mellan det valdistrikt som hade högst respektive lägst valdeltagande. I höstens val hade den skillnaden gått upp till mer än 50 procentenheter. Det går alltså åt fel håll. Detta trots att kommunen inför valet som sagt satsade extra på att öka valdeltagandet i de valdistrikt där valdeltagandet är lägst.
På fredagen presenterades resultatet av en undersökning om kommunens riktade kampanj på att öka valdeltagandet på Andersberg och Vallås. Totalt deltog 450 personer i undersökningens enkät, och några av resultaten till att man inte röstade beror på att man inte litar på politiker, inte visste vilket parti man skulle rösta på eller att man vet för lite om politik.
Vad undersökningen ändå kan konstatera är att kommunen i stort nådde ut med sitt budskap om kommunvalet i Halmstad i de prioriterade områdena. Men det räckte alltså inte.
”Vi gör ganska mycket saker löpande för att stärka tilliten. Men det är klart att vi är jättebesvikna över att valdeltagandet gick ner”, sa Karin Back, projektledare inom kommunledningsförvaltningen och som arbetat med att samordna kommunens insatser för att öka valdeltagandet, på presskonferensen.
Den kanske viktigaste slutsatsen från undersökningen är att budskapet från kommunens kampanj, att Halmstad behöver ”min röst”, inte förklarade varför Halmstad behöver den här rösten. Det räcker alltså inte att veta att man kan rösta utan man måste motiveras till att vilja göra det. Och det i sin tur pekar kanske på en större utmaning för demokratin i Sverige, varför röstar vi egentligen?
På fredagens presskonferens deltog även kommunstyrelsens ordförande Stefan Pålsson (S) och han kommenterade undersökningens resultat och det låga valdeltagandet i bland annat Andersberg.
”Jag skulle tro att en av orsakerna är att man inte känner till vad som händer. Och det hänger ihop med ett bredare utanförskap. Om man inte känner till hur samhället fungerar och allting som kommunen gör under en mandatperiod, alla beslut som fattas, då känner man inte heller någon anledning att gå och rösta”, sa Stefan Pålsson.
Här sätter Pålsson fingret på ett problem som går långt utanför Halmstads gränser, och som troligen delas av många andra kommuner. En kommuns ansvarsområden och dess verksamheter är inte allmänt kända hos delar av befolkningen. Detta är också en bild av hur segregerat dagens samhälle är i många avseenden.
Att komma till rätta med denna segregation är så klart svårt och kräver troligen större reformer, om det så handlar om att skapa en större mångfald på bostadsmarknaden, sänka trösklarna in på arbetsmarknaden eller att öka likvärdigheten i skolan.
Men förutom direkta samhällsförändringar så finns det en annan faktor som sällan uppmärksammas när man pratar om demokratins förutsättningar, nämligen tiden mellan valen. Sedan nästan 30 år tillbaka är mandatperioderna längre än tidigare. Och det skapar troligen också ett större avstånd mellan politikerna och väljarna.
Den här förändringen för svensk demokrati har sina rötter i den djupa ekonomiska krisen i början av 1990-talet. Då tillsatte regeringen Bildt en kommission som skulle komma med förslag på reformer som skulle ta Sverige ur den akuta krisen och skapa ett mer stabilt ekonomiskt och politiskt system.
Kommissionen leddes av nationalekonomen Assar Lindbeck, som även fick ge namn åt utredningen, och våren 1993 lade den fram en rad förslag på hur Sverige skulle komma på rätt köl. Bland förslagen som kom att bli verklighet med kort varsel fanns en självständig riksbank, ett fast utgiftstak för statens budget samt ett överskottsmål för den offentliga sektorn.
För att skapa mer stabilitet i det politiska systemet ville Assar Lindbeck även att mandatperioderna skulle förlängas från tre till fyra år, vilket också blev verklighet redan till valet 1994. Syftet med denna förändring var att komma bort från politikens kortsiktighet och skapa bättre förutsättningar för en mer långsiktig politik. Men det som vanns i stabilitet har en demokratisk baksida, det blev helt enkelt längre tid mellan valen.
Det är i samband med de allmänna valen som intresset för den svenska demokratin är som störst, det är då som partierna mobiliserar och driver sina mest kraftfulla kampanjer.
Det tål att upprepas, tre år är kortare än fyra år; allmänna val vart tredje år skulle med största sannolikhet öka intresset för svenska demokratin. Det är bara att se på matematiken. Sedan 1994 har det genomförts åtta val, utan förändringen skulle i stället ha varit tio val. Det kanske inte låter så dramatiskt, men för den enskilde väljaren är det skillnad i hur ofta man själv tvingas ta ställning till vilka partier och vilka politiker man vill ska företräda en.
Höstens kommunval i Halmstad speglar med allt tydlighet hur segregerad kommunen är, skillnaderna i valdeltagandet mellan de olika valdistrikten är förfärande högt. Detta är något som alla förtroendevalde i Halmstad, både politikerna i styret och i opposition, har ett ansvar att göra något åt.
Men det finns större utmaningar än så. För att demokratin ska vara hållbar över tid behöver den förändras i takt med samhället i stort. Ett minskat valdeltagande och allt större skillnader mellan olika grupper är två trender som behöver bekämpas om demokratin ska vara livaktig. Avståndet mellan politiker och väljare behöver helt enkelt minska, särskilt under perioden mellan valen.
Att rakt av korta mandatperioden till tre år är troligen ingen bra lösning men att se över själva valsystemet i syfte att öka den demokratiska förankringen hade däremot varit välkommet. Den bollen kan med fördel skickas från Halmstad till riksdagen i Stockholm. Detta är en viktig framtidsfråga. Om inte avståndet mellan väljarna minskar är det på sikt ett hot mot demokratin.
