På kort tid har flera tragiska olyckor som har involverat A-traktorer skett. I mitten av oktober dog två tonåringar i Grebbestad efter att ha kört in i ett träd och därefter åkt av vägen. I slutet av september dog två andra tonåringar som körde en A-traktor efter att ha frontalkrockat med en lastbil.
Det är förståeligt att händelserna väcker reaktioner och diskussion – särskilt som det rör unga människor som dött i ett, även i vanliga fall ifrågasatt fordon, i trafiken.
Vissa vill gå så långt som att förbjuda fordonen helt och hållet. Regeringen har dock en utredning på bordet som vill gå i andra riktningen och i stället tillåta att A-traktorerna körs i 45 km/h istället för 30 t. I den kritiska diskurs som uppstått i samband med dödsolyckorna är risken stor att förslaget grusas utan att ha blivit bedömt på saklig grund.
Men när politik ska utformas måste huvudet hållas kallt. Enligt Transportstyrelsen har antalet döda i A-traktorolyckor uppgått till ungefär en person om året de fem åren. För mopeder och mopedbilar, som tillåts köra upp till just 45 km/h, är antal dödsfall cirka fem per år och antal skadade runt 2 000, fem respektive tio gånger högre siffror än för A-traktorerna, trots att antalet mopeder i trafiken endast är dubbelt så stort.
Om förbud ska diskuteras vore det rimligare att börja med mopedbilarna. Ändå är det just A-traktorernas existensberättigande som nu ifrågasätts i debatten. Det handlar om medielogik snarare än om god politik.
Motivet till att höja hastighetsgränsen för A-traktorerna är bland annat att motverka trafikstockning, eftersom de får framföras även på 50-, 70- och 90-vägar, trots sin hastighetsbegränsning. Det skulle nog skapa en större acceptans för ”eporna” i det övriga samhället.
Men det skulle faktiskt också kunna bidra till att göra A-traktorerna säkrare. Såvitt vi vet är problemet inte att traktorerna får köra för snabbt utan snarare att allt för många är olagligt trimmade. En höjd hastighetsbegränsning skulle kunna öka respekten för reglerna och i förlängningen minska olyckorna.
För många ungdomar på glesbygden är epa:n inte bara något som underlättar vardagen och ett säkrare alternativ till moped, utan en frihetsfråga som är värd att försvara. Sedan finns saker som klart kan förbättras vad gäller säkerheten. Bälteskrav skulle kunna vara en sådan sak, och att kräva registreringsskyltar skulle underlätta för polisen att identifiera trimmade fordon.
Men det är sådant som förtjänar att baseras på saklig grund och genomtänkta regleringar, snarare än på framhastad politik i spåren av aktuella olyckor.
