Vi sparar data i cookies, genom att
använda våra tjänster godkänner du det.

Här var det skövlat. Rättegången genomför en syn på plats i Tylösand. Bild: Roger Larsson

Mattias Karlsson: En syn i Tylösand som verkligen gav syn för sägen

På platsen för skövlingen i Tylösand går det inte att förneka att det har skett ett allvarligt brott. Ett viktigt syfte med synen är att visa på den förbättrade havsutsikten. Men denna får HP inte ta del av.

Det här är en ledarartikel. HP:s ledarredaktion är oberoende liberal. Här kan du läsa fler ledarartiklar.

Det är en ljuvlig sensommardag, sent i september. Platsen är Älgvägen i Tylösand och det är dags för en så kallad syn i rättegången mot Jan Widikson och tre medåtalade i målet om den uppmärksammade skövlingen av strandskog på kommunal mark.

Under den dryga timmen som synen varar ska tre fastigheter, som alla ägs av Jan Widikson, skärskådas. I centrum för synen står så klart tomten vid den skövlade skogen, det vill säga fastigheten på Älgvägen 19, där det nu byggs ett nytt hus från vilken utsikten mot havet har förbättrats.

För att visa på den skada som har uppkommit går synen via Prins Bertils stig till den plats innanför sanddynerna där skövlingen har skett.

Att på plats uppleva området ger syn för sägen, här har det skett ett allvarligt brott.

Det är de två åklagarna som leder synen, men även försvarssidan har möjlighet att yttra sig över vad som syns. Det blir en lustig tillställning där advokaterna sparkar på stubbar och visar upp avsågade grenar djupt inne i skogen, som exempel på att avverkningen inte skulle ha skett vid den aktuella tidpunkten.

Visserligen har marken blivit grönklädd av ny växtlighet, men naturen är oerhört långt från att återställa det öppna sår som uppstått efter den omfattande skövlingen på nära 2 000 kvadratmeter.

Området inringas av tallskog åt norr och åt söder. Övergången mellan det skövlade området och skogen är mycket skarp. Detta är ett tydligt bevis på hur det har sett ut före skövlingen.

Det är åklagaren Klas Lundgren som har åberopat en syn på platsen. Ett viktigt syfte med synen är att visa på den förbättrade havsutsikten. Men denna får HP inte ta del av.

Innan synen inleddes ställde rättens ordförande Pia Johansson en fråga till Jan Widikson om han gav tillåtelse att gå in på hans fastigheter. Widikson var då noga med att Hallandsposten inte fick lov att komma in på fastigheten på Älgvägen 19, men däremot journalisten från SVT.

Men det fanns ingen representant från SVT på plats, varpå Widikson rättade sig och sa att ingen från pressen skulle få komma in på fastigheten där han nu bygger ett nytt hus, och från vilken den förbättrade havsutsikten skulle iakttas.

Som part i målet fick Jan Widikson alltså möjlighet att själv bestämma om företrädare för allmänheten skulle få tillträde till hans fastighet. Här kan man säga att hans äganderätt respekterades.

Men han har själv inte respekterat andras äganderätt i och med skövlingen av strandskog på kommunal mark, en handling som han i viss mån har erkänt under rättegången. Det hör dessutom till saken att Widikson vid ett tidigare tillfälle till undertecknad har sagt att han är den skyldige.

För mig som har bevakat alla åtta dagar av rättegången, som i praktiken avslutades på torsdagen, innebar avvisningen från Widiksons fastighet ett avbrott i en sammanhängande bevakning.

Trots det kvarstår faktum. Skogen är skövlad, vilket har skapat en förbättrad havsutsikt. Det är nu upp till rätten att fälla sitt avgörande.

LÄS MER: Låt inte djungelns lag gälla i Tylösand

LÄS MER: Man måste kunna se skogen för alla träd

LÄS MER: Utanför rättegången finns verkligheten

LÄS MER: Två års färd mot rättegång om skogsskövlingen

LÄS MER: En ledarsida är inte opartisk – den ska ta ställning

LÄS MER: Från rymden kan ingen dölja vad som hände i Tylösand